Fel är bara förnamnet.
Vi som älskar Mad Men för den grafiskt glamourösa inledningen och de stiliga kläderna, vi som frossar i lagvrängar-TV som Suits, Lagens änglar och Advokaterna borde vara nöjda. Men de glassiga pressbilderna från teamet som ska försvara massmördaren Anders Behring Breivik blir för mycket.
Alla vill väl vara snygga på bild. Att professionella advokater också vill vara PR-mässiga är inte mycket att orda om. Men de stajlade fotona på dem som ska försvara Breivik känns olustiga – eftersom han hann först:
Breivik poserade i besynnerliga munderingar och fördelaktig bildvinkel och lade ut sin version av Übermensch på nätet innan han begick sitt brott, övertygad om att bilderna skulle publiceras i medier världen över.
Han fick rätt.
Hans advokater poserade och skickade ut bilder, övertygade om att de skulle publiceras i medier världen över.
De fick rätt. Bilderna fick bildtexten deadly serious – ”gravallvarliga” är lyckligtvis inte lika lockande.
Breivik förberedde inte bara sitt brott minutiöst. Han satte samman ett ”presskit” med bilderna och sitt 1 500-sidiga manifest. Nu gör hans försvarare sitt presskit.
Så blir alla en del av showen.
Dödsdansen.
Cirkus Breivik.
Så flyttas fokus från rätt till yta. Också i denna krönika …
När det som borde intressera är dådet, motivet och påföljden; vad Breivik gjorde, varför han gjorde det och hur samhället ska hantera detta. Och honom.
När vidden av hans vansinnesdåd gick upp för världen den där grå sommarfredagen, den 22 juli 2011, kastades Norge in i ett kollektivt sörjande. När rättegången börjar på måndag gör sig traumat påmint igen.
Många kommer att gråta. Många kommer att slungas tillbaka in i sorgen. Många överlevande som ska vittna kommer att känna djupt obehag i mötet med mannen som ville döda dem.
Men samtidigt skrivs också kriminalhistoria och sensationslystnaden ligger på lur. Glansbilder på advokaterna blir ved i den brasan.
Åtalet består av två delar: bombdådet i centrala Oslo och massakern på Utöya.
Den första omfattar terrorbrott, överlagt mord, mordförsök, allmänfarlig ödeläggelse, avsiktlig förstörelse av samhällsbärande funktioner och spridande av allvarlig fruktan hos allmänheten. Den andra består av terrorbrott, överlagt mord, mordförsök och spridande av allvarlig fruktan hos allmänheten.
Intressant blir också här bilden av Breivik:
En rättspsykiatrisk undersökning i höstas landade i diagnosen paranoid schizofreni. Många protesterade och rätten vek sig, undersökningen gjordes om. I tisdags slog den nya utredningen fast att Breivik inte var psykotisk när han begick sina dåd.
Det blev Breiviks första seger, han vill straffas med fängelse och inte placeras i sluten psykiatrisk vård.
Men viktigare:
Breivik ska inte viftas undan som ”galen”.
Han är en terrorist med en ideologi. En pervers ideologi, men likafullt en övertygelse i vars namn han tog sig rätten att döda och en övertygelse som delas av andra. I värsta fall blir han en martyr.
Men han ska behandlas som en brottsling.
I veckan talade ett TT-telegram om att Breivik ”behövde några hundratusen kronor för att finansiera sin mord- och bomborgie på några timmar”. Mot detta ställdes rättegången som väntas pågå i tio veckor och som kostar 2,5 miljoner kronor – om dagen.
Jämförelsen är hårresande.
Rättsskipning måste få kosta. Ett samhälle som har våldsmonopol, ett samhälle som tar sig rätten att döma, får aldrig pruta på rättvisan.
I samma stund Breivik satte sin sataniska plan i verket förverkade han sina mänskliga rättigheter, menade en insändarskribent i Sydsvenskan i somras. Många delar den uppfattningen. Lås in honom, bara.
För Breivik är som ur vår värsta mardröm:
Den prydlige mannen som gick vilse i sin egen konspiratoriska fantasivärld utan att någon hann upptäcka det innan han sprängde regeringskvarteret i luften och dödade åtta och sedan mördade ytterligare 69 unga människor.
Man behöver inte vara en efterlevande för att vilja ha denne massmördare bakom lås och bom. För all framtid. Som mamma, som pappa, som medmänniska kan man önska honom lagens strängaste straff. Men då ska betoningen vara lika mycket på lagen som på strängaste straff.
Det system han vände sig emot måste stå pall. Det måste kunna hantera också Breivik.
Inte så mycket för hans skull. Utan för vår – alla vi som tror på demokratin, som tror på det öppna samhället och allas lika värde. Och likhet inför lagen.
Annars har han vunnit. Han och hans bild av världen.