Jag ville erbjuda henne mina välintrampade tofflor, så att dagen inte skulle
bli förstörd – flickorna skulle strax springa ut och timmar av fest återstod
innan de skulle stupa i säng.
Men det är klart, ingen firar studenten i foträta skor.
Lite som att plugga glosor eller läsa klassiker. Nyttigt, men ocoolt.
Det har legat som en matta av svart och vitt över Malmö denna vecka, en
skrålande matta av unga kvinnor i vitt och unga män i mörka kostymer,
påtagligt nya. Det är något rörande över dessa studenter. Oövervinnliga för
en dag eller två. Rusiga. Fyllda av framtidstro.
Strunt i skoskav ...
Men vad har de med sig ut? Vilken kunskap kommer de att få nytta av – och vad
saknas?
”Läraren säger: Bilda en mening med de två båda substantiven parti och fred!
Lille Fritz räcker upp handen: Min pappa säger alltid: Låt mig vara i fred
för partiet.”
”Varför kostar ’Pravda’ bara tio pfennig medan ’Neues Deutschland’ kostar
femton? ... För ’Neues Deutschland’ tillkommer fem pfennig för
översättningen.”
”Hur tar man ut väderstrecken med en banan? Lägg den på muren. Öster är där
bananen blivit avbiten.”
Svart humor är överlevnadsstrategi för personerna i Uwe Tellkamps berättigat
uppmärksammade Tornet – en historia från ett sjunket land, en bok om
åttiotalets östtyska Dresden.
Det som verkligen hjälper personerna att bevara sin värdighet är ändå
kulturen: musik, litteratur, konst.
Det må vara omöjligt att tala om sina tankar annat än i mycket slutna
sällskap, det må råda brist på allt från bananer till tillit, men med hjälp
av Den gudomliga komedin – som om den överhuvudtaget går att få tag på
kostar ”lika mycket som en halv månadslön för en läkare” – förblir
personerna kring gymnasisten Christian en del av den västerländska kulturen.
Så är inte graffiti kultur? Absolut. Och Andy Warhols soppburkar och Timbuktus
Sagolandet. Men det som blir så tydligt i Tornet är tyngden i mänskligt
skapande som överlevt tidsgränser och överträtt nationsgränser. Klassikerna.
Tjejen med skoskavet på Davidshalls torg kunde vara Christians andliga
väninna. Förhoppningsvis delar hon kärleken till Goethe eller Grieg, men
säkert är det inte. Inte om det bara varit skolan som haft ansvar för att
presentera dem.
Skolan saknar inte uppgifter. Den ska fostra och forma demokratiska medborgare
och förbereda för ett långt yrkesliv om vilket vi inte vet så mycket mer än
att den kunskap som ses som viktig idag kan vara mossig i morgon.
Men det finns saker som överlever revolutioner, världskrig och finanskriser.
Shakespeare är lika snitsig idag som då han levde, Mozart lika medryckande.
Önskar att skolan hann dela med sig av detta.
Det är inte en europeisk kulturkanon jag efterlyser, inte en kulturpostilla
för skolan. Bildning, bara.
Skolans uppgift är att jämna ut skillnader mellan elever med olika
förutsättningar. Det borde också handla om Kafka och Kokoschka; bildning får
inte vara en klassmarkör.
Universitetslektorn i rättsvetenskap och författaren till boken
Bildningsresan, Leif Alsheimer, lät sina studenter ta sig igenom en
litteraturlista med allt från Machiavelli till Milan Kundera. Tanken bakom
var att utbildning inte nödvändigtvis ger bildning och att bildning är
själva grunden för självständigt tänkande och nödvändig för en demokratisk
samhällsordning.
Klokt. Synd bara om bildningsresan börjar först i högskolan.
”När timmen är över sitter jag omtumlad kvar”, skrev Maciej Zaremba i den
uppmärksammade artikelserien om skolan i DN våras: ”Denna svensklärare hade
tagit med sig klassen till Malmöoperan. Fyra timmar ’Madame Butterfly’! Och
nu analyserade elektrikerämnen hur makt och status förmedlas genom språk,
kropp och kläder.”
Klassen på Universitetsholmens gymnasium bestod av ”femton morgontrötta herrar
från Nordafrika och Asien”, de flesta från Rosengård.
De behöver inte gilla Puccini, men har rätt att känna honom.
Fler kunde inspireras av filmen Döda poeters sällskap, där den egensinnige
läraren Mr Keating lär sina elever att med hjälp av poesin komma närmare
meningen med livet. Carpe diem.
Men är det inte reaktionärt att plöja klassiker? Snobbigt? Exkluderade?
Tvärtom. Det är inkluderande. Att snäva av publiken uttrycker klassförakt.
Den som känner till ord och toner, bilder och tankar ur vårt kulturarv blir
del av ett större sammanhang. Kulturen talar om hur det är att vara
människa: ibland skoskav, ibland extas, ibland vardera.
Fast det främsta skälet till att klassiker blir klassiker, till att Christian
i Tornet tillbringar tid i döda poeters sällskap är mycket enklare.
De är bra.