Atlantvattnet i Morecambe Bay i Storbritannien är kallt i februari. Skaldjuren plockas på den fuktiga havsbotten under ebb. Vid högvatten stiger vattnet flera meter.
I februari 2004 dränktes minst 21, men antagligen 23, asiatiska gästarbetare av det snabba, kalla tidvattnet. Offren för en av de värsta arbetsplatsolyckorna i brittisk historia kände helt enkelt inte till ebb och flod – och blev en svart illustration av EU-rörlighetens baksida.
Om dem skriver Lundaforskaren Andreas Inghammar i Europaperspektiv 2012, Arbetslöshet, migrationspolitik och nationalism – hot mot EU:s sammanhållning?:
”För oinformerade var det uppenbarligen ett livsfarligt arbete, för gästarbetarna den sorgliga slutpunkten på en dröm om en bättre framtid.”
1 500 människor miste livet i Medelhavet i fjol, 2011 blev det värsta året hittills sedan FN:s flyktingorgan UNHCR år 2006 började räkna döda vid Europas gränser.
Det är nyhetsbyråprosa för att samtidigt som européer protesterar mot offentliga sparbeting, högre pensionsålder, lägre lön, arbetslöshet och skatter så fortsätter EU att locka. Mitt i eurokrisen är unionen oemotståndlig för den som lever i misär utanför.
Samtidigt som EU är världens mest generösa biståndsgivare fortsätter den att bygga Fästning Europa. Snart kan lika stor energi behöva läggas på att locka hit folk.
Idag är arbetslösheten ett stort problem i EU – även om det redan krävs arbetskraft utifrån. På sikt riskerar arbetskraftsbrist att bli det stora hotet mot välfärden.
Ju färre barn som föds i Europa och ju längre vi lever, desto mer ökar behovet av arbetskraft. Men inte utbudet. Och det kan minska också utanför i-länderna:
När över 90 procent av barnen överlever sin skolstart, sjunker födelsetalen till omkring 1–3 barn per kvinna, menar folkhälsoprofessor Hans Rosling: om barnadödligheten i de fattigaste länderna fortsätter minska slutar befolkningstillväxten i världen helt i mitten av seklet.
Och i takt med att fattigdomen utrotas flyttar färre i jakt på ett bättre liv.
Då väntar en strid om dem vi idag försöker mota bort och stänga ute.
I Malmö går det att få sin bil handtvättad för en hundralapp.
Hur många kronor tjänar tvättaren? Går det att lita på att arbetsgivaravgift är betald, att försäkringarna är i ordning och arbetsmiljön god? Nej, tänkte väl det.
Lågpriskulturen har blivit en del av stadens attraktionskraft. Men den göder också den svarta ekonomin, visar en granskning i Sydsvenskan (4.2):
”I få andra städer i Sverige får man en taxiresa tvärs genom staden för 65 kronor, en falafel för 15 eller en klippning för 50.”
Lönekostnaderna hålls ofta nere med svart arbetskraft, inte sällan asylsökande och papperslösa, som jobbar tolv timmar om dagen för 15-30 kronor i timmen.
Om något verkar för billigt för att vara sant så betalar någon annan i regel priset.
Med sin låga lön. Eller med sin hälsa. Ibland med sitt liv.
Inte sällan är det en ”irreguljär” invandrare; needed, not wanted.
Hur ska vi förhålla oss till dem?
”De bryter mot lagen och vistas olagligt i Sverige – anser ni det korrekt att tala om deras ’rättigheter’?”, löd en publikfråga på ett seminarium i måndags i Malmö.
Nej, kanske inte.
Men ska skrupelfria arbetsgivare kunna sko sig på dem?
Andreas Inghammar konstaterar att lagstiftningen ”måste kombinera ett nationellt intresse av att kontrollera vilka individer som kommer in i landet och vilka som får arbeta här med ett skydd mot rovdrift på individer”.
EU:s sanktionsdirektiv (2009/52/EG) ska motverka irreguljär migration, men omfattar också sanktioner mot arbetsgivare som ertappas med att utnyttja papperslösa; åtminstone ska den som gjort ett jobb få ut en skälig lön.
Det ska svida att utnyttja människor. Dessutom ska låglönekonkurrens motverkas.
Vän av ordning har det hela så klart för sig:
De bryter mot reglerna. De ska ut.
Rätt, i princip:
Ska den generösa flyktingpolitiken kunna överleva och arbetskraftsinvandringen fungera så måste reglerna följas. Men då ska också vän av ordning vara beredd att betala vad det kostar att få bilen tvättad och håret klippt och inte göda en svart ekonomi som lever på de papperslösa.
Att ge utsatta människor som drivs av desperation och drömmar om ett bättre liv lite anständiga förhållanden – se, det vore en riktig surpris. Så här i äggatider.
Boken är den femtonde årgången av Europaperspektiv, en publikation från de svenska universitetens nätverk för Europaforskning i ekonomi, juridik och statskunskap, och presenterades på ett välbesökt seminarium i Malmö i måndags.