Så började rånardramat vid Norrmalmstorg för 35 år sedan, den 23 augusti 1973.
Det som sedan följde kunde svenska folket följa i direktsändning –
parallellt med att den 90-årige kungen Gustaf VI Adolf låg för döden och att
Sverige gick till val, socialdemokraterna med mottot ”Rösta för tryggheten”.
Den underliggande samhällsutvecklingen fångar dock skönlitteraturen bättre:
”Vid tidpunkten för rånardramat på Norrmalmstorg var det framgångsrika
författarparet Maj Sjöwall och Per Wahlöö på god väg mot slutet av sin serie
Roman om ett brott, som hade påbörjats 1965”, konstaterar Lundaforskarna
Marie Cronqvist, Sara Kärrholm och Lina Sturfelt i 1973 – En träff med
tidsandan (Nordic Academic Press), en antologi som gavs ut till historikern
Kim Salomons 60-årsdag.
Enligt dem använder Sjöwall och Wahlöö ”kriminalfiktionen för att söka fler
tecken på den oro som inträtt i lyckolandet, tecken på folkhemmets svanesång
och en alltmer distinkt kritik mot det svenska välfärdssamhället”.
En svart bild av hela västvärlden avtecknas i polisen Lennart Kollbergs ord
till kollegan Martin Beck i Terroristerna: ”Våldsbrottsligheten har gått som
en lavin genom västvärlden under de här tio åren. Den lavinen kan inte
stoppas eller styras av enskilda individer. Den bara ökar. Det är inte ditt
fel. / .../ Felet med dej, Martin, är bara att du har fel jobb. I fel tid. I
fel del av världen. I fel system.”
Romanerna var en dystopi som Norrmalmstorgsdramat bekräftade.
Året var alltså 1973. Det skulle dröja 33 år innan dagens alliansregering tog
över – den som anklagas för att montera ned välfärden.
I min skånska by bor Martin Asphaug som har regisserat filmatiseringarna av
Håkan Nessers deckare och huvudredaktören för filmatiseringen av Stieg
Larssons succétrilogi om journalisten Mikael Blomkvist och datanörden Lisbet
Salander. Inne i närliggande Ystad har filmteamen trängts i sommar: i
turistvimlet har det gått att spana in den brittiska filmstjärnan Kenneth
Branagh, som spelar huvudrollen i BBC-produktionen om den slitne
kriminalkommissarien Kurt Wallander, och hans svenska motsvarighet Krister
Henriksson.
Något säger detta om Skåne.
Och Sverige.
Fortfarande kommenteras samhället i denna anda, i deckare som inte sällan blir
film – även om det som en gång var en bred folkhemsanalys idag handlar mer
om polisernas privata livspussel. Och det som var genialiskt när Sjöwall och
Wahlöö började skriva 1965 och bra när Henning Mankell och Håkan Nesser
axlade manteln på 90-talet blir idag ofta dussinprodukter.
Problemet är inte att samhällskommentarer förpackas som bästsäljare, utan att
samhällsutvecklingen förenklas i överkant.
Inte minst mot den bakgrunden kändes sommarens serie i Dagens Nyheter om
folkhemmet som försvann angelägen.
Berättelsen brukar låta som så att fram till 1980-talet var Sverige granne med
paradiset, sedan rullade president Ronald Reagan och premiärminister
Margaret Thatcher ut marknadsliberalismen, de svenska socialdemokraterna
höll ställningarna till 90-talskrisen, då började välfärden monteras ner – i
tilltagande takt med den borgerliga alliansregeringen.
I serien kallade journalisten Dan Josefsson denna process ”en statskupp i slow
motion” och de nya moderaterna samma gamla höger, fast förklädd. Expressens
förre politiske redaktör PM Nilsson menade däremot att moderaterna står
bakom den svenska välfärdsmodellen, av pragmatiska skäl. DN:s politiske
redaktör Niklas Ekdal kastade in en tredje tolkning: den svenska modellen är
utrotningshotad, men inte som en följd av moderat illvilja, utan för att den
grå kollektivismen har framtiden bakom sig.
Idag efterfrågas individuella lösningar – inte minst i välfärdens kärna, vård,
skola och omsorg – i par med ett socialt skyddsnät.
Per Albin Hanssons folkhem, det som inte känner till ”några privilegierade
eller tillbakasatta, inga kelgrisar och inga styvbarn” har fyllt 80 år.
En uppfräschning är nödvändig.
I förra valet försökte den borgerliga alliansen sig på berättelsen om det
återupplivade folkhemmet och arbetslinjen.
Men var finns visionen nu? Berättelsen om det nya Sverige?
Efter en mandatperiod med fadäser och impopulära reformer, en period som retat
upp såväl näringsliv och borgerliga kärnväljare som väljare med hjärtat till
vänster finns risken att den enda story som gäller för alliansen efter valet
2010 är en filmrepris: Sista natten med gänget.