Medan maska lagts till maska.
En frizon i vardagen, där nyttan har blivit en ursäkt för nöjet, där
handarbete legitimerat en stunds samvaro för upptagna kvinnor.
Otaliga strumpor, koftor och mössor har kommit till i syjuntan. Otaliga sorger
och skratt har delats.
Och häromkvällen, där vid taxin, kändes detta fortgående samtal värdefullare
än livet som lattemamma eller ett snabbt glas vin efter jobbet med
väninnorna.
Inte så konstigt att en ny generation har upptäckt syjuntan, att unga kvinnor
åter samlas – kanske i en lite ironisk gest, men precis som mamma och mormor
på jakt efter ett eget rum i tillvaron.
Så är det hantverket i sig.
Den hemstickade mössan kan knappast kallas bortkastad kvinnomöda – även om
bara garnet ofta kostar mer än köpeluvan. Den värmer ju.
Men så har vi de fina gamla lakanen med handvirkad spets, örngotten med band
som krusats efter tvätt och mangling, alla de märkta kökshanddukarna och så
de broderade borddukarna i hellinne.
Textilierna som nu ratas på auktioner.
Lite vemodigt och vankelmodigt. För visst kräver de pyssel, som stärkning och
mangling, men i den perfekta plattsömmen, de lätta langettstygnen och de
förföriska fina franska knutarna finns en skicklighet och stolthet som
överlevt i generationer och som fortfarande sticker ut.
På loppis verkar visserligen få beredda att betala ens några tior för ett
dussin prima kökshanddukar. Men värdet går inte heller att mäta i pengar.
En okänd sömmerska satt kanske en gång och drömde över detta, föreställde sig
sitt kommande liv med eget hem och barn. Eller kanske fäste den fina nålen
just en syjuntas kvinnosamtal i blomsterbroderiet.
Den hand som höll i nålen hade frihet att förverkliga en vision. Och denna
frihet lever kvar.
Ett uppror mot tidsbristen: det tar tid att sticka strumpor eller brodera. Det
tar den tid det tar, det går inte att hasta. Så stoppas stress, pulsen går
ner och andningen blir lugnare.
Ett uppror mot uniformen: medan klädkedjorna spottar ut identiska plagg i
säsongens stil blir den stickade koftan alldeles speciell och dessutom rätt
storlek, oavsett storlek.
Ett uppror mot ständig konsumtion: eget skapande med känsla för tid och
kvalitet.
Fast handarbete kräver förstås att man lär sig tekniken och det går inte med
”teoretisk slöjd”, det bisarra skolämne som dykt upp på senare år, i brist
på resurser – material, salar för praktisk undervisning och yrkeskunniga
lärare – eller som en följd av att handens kunskap mist sin status.
En kunskap som Harry Martinson beskriver så vackert i dikten Människans händer:
”De lever i känselns land där beröringen är allt
och där beröringens gåta slår sin bro mellan nerv och själ.
Men i fjärilsvingens stoft finner de sin gräns.”
För den som en gång stretade på med svettiga händer och allt tovigare garn i
syslöjden, som ”hatade, hatade, hatade” och gång på gång fick repa upp sin
skeva sketna grytlapp finns nya förebilder:
Kaffe Fassett visade att stickning är konst. Han målar i garn, med stickorna
som pensel, och hans verk ställs ut på museer världen över. Filmstjärnorna
Julia Roberts, Russel Crowe och Sarah Jessica Parker lär sticka. Madonna.
Just nu virkas det av hjärtans lust: många vill kopiera det svenska OS-lagets
luva.
Johan Lönnroth, docent i nationalekonomi och en gång riksdagsman för
Vänsterpartiet, virkade i riksdagen och lyckades på en gång spränga
könsvallen och mota bort föraktet för händernas arbete och uppfattningen att
den som handarbetar inte respekterar dem omkring sig.
En fajt jag med varierande framgång förde i gymnasiet, långt innan
inlärningsauktoriteterna hade nåtts av insikten om att vi lär oss på olika
sätt, att en är av visuell typ och lär sig genom att läsa, medan den
auditiva lyssnar och den taktila tar händerna till hjälp. Stickar och lär.
På den tiden var syjunta ett nedsättande ord för skvallrande fruntimmer. Idag
inser många att detta är ett riktigt viktigt möte.
Medan händerna jobbar får ord och tankar flyga. Lägg till tillfredsställelsen
i att maska av när halsduken är precis lagom lång eller spetskoftan är klar
att monteras.
Förspilld kvinnomöda? Sällan. Snarare stor tillfredsställelse och makt över
tillvaron, maska för maska. Och inte längre ens förbehållet kvinnor.