Ändå låg hon sedan där på cementgolvet i kommunhusets källare, med en nedspydd
tygpåse över huvudet, med någons urin rinnande längs ryggen, våldtagen av
sina grannar i byn. Ändå tvingades hon ge sin sjuåriga systerdotter
elchocker. Ändå deporterades hennes familj till Sibirien.
Författaren Sofi Oksanen fick nyligen Finlandiapriset, den finländska
motsvarigheten till Augustpriset, för sin roman Puhdistus (Reningen). Den är
ett drama om två estniska kvinnor från olika generationer med gemensamma
erfarenheter: den ena har utsatts för människohandel i dagens Ryssland, den
andra – Aliide – genomlevde Sovjetockupationen i Estland.
Fiktion, javisst, men baserat på berättelserna i Oksanens estniska släkt.
Boken påminner finländarna om helvetet på andra sidan Finska viken, för inte
så många år sedan, inte så många mil bort.
Sofi Oksanen menar att konsten kan förändra världen. Hon tror att den kan
minska rädslan för det främmande, xenofobin, i Finland.
Må det?
Hänglåset på porten till Nokialand sitter stadigt. Dörren öppnas ogärna för
dagens medsystrar till Aliide, som oförskyllt hamnar i vägen för kriget, i
Irak, i Afghanistan eller i Kongo, där sexuellt våld används som vapen. Den
finska utlänningspolitiken är restriktiv, för att uttrycka det milt. Och det
mesta talar för att det förblir så, trots en pågående liberalisering.
Bakgrunden var ett samförstånd om att Finland behöver mer utländsk arbetskraft
och tanken på en harmonisering inom EU. I den andan bereddes en snäppet
öppnare lag – dock långt ifrån ”liberalast i Europa”, vilket kritikerna
hävdat.
Förslaget lades fram av migrationsminister Astrid Thors från liberala Svenska
folkpartiet. Och möttes av ett ramaskri – och en främlingsfientlig klappjakt
på ministern.
”Den rena utlänningsfientligheten stack upp sitt fula huvud redan i
kommunalvalet, där organisationen Suomen Sisu lyckades få ett tjugotal av
sina medlemmar invalda, det stora flertalet av dem på sannfinländarnas
listor”, skriver finlandssvenska Hufvudstadsbladet.
Sisumännen talar öppet om att stoppa invandringen och parallellerna till
politiska förebilder som Front National, Vlaams Belang, Dansk folkeparti och
Sverigedemokraterna är uppenbara.
Hufvudstadsbladet noterar att botten var nådd när initiativtagaren till en
namninsamling mot lagen talade om att fler invandrare skulle minska
finnarnas ”livsrum”.
Just det. Elintila, på finska. Livsrum.
Lebensraum ...
Sofi Oksanens bok Stalins kossor kom ut i Sverige ifjol och Puhdistus kommer
på svenska 2010. Också här kommer boken att väcka medkänsla. Men blir det
mer än en känsla?
Attityden mot invandring och det mångkulturella samhället hårdnar – inte minst
nu när stenarna viner i Rosengård. Mot bakgrund av kravallerna kommer
tonläget att höjas i den främlingsfientliga debatten, trots att problemen är
en komplicerad mosaik av utanförskap och misär i kombination med
kriminalitet, islamism och politiskt våld. Ilska. Frustration.
Invandrarna får bära hundhuvudet för samhällets tillkortakommanden.
Visst finns det generositet: svenskarna lättar på plånboken som aldrig förr,
inte minst i juletid, uppger Frivilligorganisationernas insamlingsråd. Men
räcker medmänskligheten till för att öppna dörrarna för människor som söker
trygghet och framtidshopp?
Finns det plats i härbärget?
Sverige tar redan emot fler människor på flykt än de flesta andra länder.
Långt, långt fler än Finland. Men det är inte Sverige som tar emot för
många. Det är de andra i EU som tar emot för få – strömmen av människor i
nöd sinar inte.
Stenarna måste sluta vina i Rosengård. Bränderna måste släckas. En laglös zon
kan aldrig accepteras. Men att skylla problemen på invandrarna är att göra
det för lätt. Att stänga dörren för kvinnor som våldtas i krig, rädda barn
och män som trakasseras för sina åsikters skull är bara en quick fix. En
gest utan effekt.
I Rosengård finns mycket att bena ut och nästa gång statsminister Fredrik
Reinfeldt är ”ute i verkligheten” kunde adressen med fördel vara Ramels väg.
Symboleffekten skulle imponera.
Så ser den svenska verkligheten ut. Också. Och det måste regeringen ändra på.
Att integrationen lyckas är Sveriges viktigaste framtidsfråga. Men att stänga
dörren för Aliides medsystrar är ingen lösning.