Läsningen av Mikael Jalvings Absolut Sverige – en rejse i tavshedens rige
börjar inte bra: så typiskt danskt att inte se Sverige, utan bara det
Sverige han vill se.
Ett exempel på danska mindervärdeskänslor, för att citera Politikens politiske
redaktör Lars Trier Mogensen, som recenserade – eller snarare sågade – boken
på kultursidorna (25.2).
Jalving ger igen för Lena Sundströms Världens lyckligaste folk – en bok om
Danmark, som enligt honom fått fina utmärkelser ”for det særligt svenske
synspunkt, at fordomme ikke skal luftes offentligt”.
Slarvig, fördomsfull, raljerande, suckar jag. Men efter några kapitel har
Jyllands-Postens krönikörs koll på Moder Svea blivit en bladvändare, jag
måste helt enkelt få veta vad han snappat upp i Islamic Center, vad han läst
i Sydsvenskan eller vad han talat om med debattören Dilsa Demirbag-Sten.
Han tillför en ny synvinkel. Bitvis skev, men också ögonöppnande; svensk
nutids- och samtidshistoria, fast med en allt annat än akademisk
infallsvinkel.
Jalving må ha danska brillor, men det han tittar på är verkligen Sverige. Han
tar uppdraget på allvar, åker runt, träffar folk, läser och funderar. Och
rallarsvingarna är stiliga – som varför svenskundervisningen inte lockar i
Rinkeby:
”Svenska eller fredagsbön? Tack, fredagsbön; svenska är so yesterday.”
När Malmös starke man Ilmar Reepalu förra veckan i Berlingske Tidende sade att
Danmarks inställning till de fremmede stört Öresundsintegrationen reagerade
svenska medier; danska fick väl bara sin syn på svenskar bekräftad.
Klart är att någonstans mitt på Bron blir världen en annan. Fokus skiftar. Och
att hela sanningen skulle bo på ena sidan Sundet är inte troligt.
Låt det vara kristallklart, först som sist:
Den danska utlänningspolitiken är en skam för ett land som brukade vara
vidsynt och öppet. Det som danskar och invandringskritiska svenskar avfärdar
som ”politiskt korrekt” handlar om anständighet, medmänsklighet och vilja
att följa internationella förpliktelser mot folk på flykt – och öppenheten
mot världen är central för ”svenskheten”.
Ändå är det nyttigt att se på allt detta med andra ögon.
Jalving har följt den svenska debatten, från rätten att inte ta kvinnliga
arbetsgivare i hand till kungens kaffeflickor och det otidsenliga
fideikommisset som lever kvar på grund av Socialdemokraterna.
Men han kunde ha gjort ett mer noggrant jobb med hårdare källkritik:
Det finns skäl till att rättshaverister är just rättshaverister, de är ofta
rätt ensamma om sin syn. Missnöjesbloggen Politiskt inkorrekt är inte heller
något självklart sanningsvittne. Och att kalla oberoende liberala Dagens
Nyheter ”reellt socialdemokratisk” stupar på sin egen dumhet.
Märkligast är ändå att Jalving snöar in på islam, som om detta vore något
typiskt svenskt.
Hans undertext är att svenskarna inte fattar att islam håller på att ta över,
medan danskarna håller emot. Udda är tolkningen av imamen Ayoub Chibli i
Malmö som säger att sharia aldrig kan införas om inte samhället är redo:
”Jeg noterer i min notesbog: ’sharia skal inføres i Sverige’, og for
fuldstændighedens skyld tilføjer jeg: ’En skønne dag.’ ”
Jalving hävdar också att pressen på bred front tagit ställning för kränkta
muslimer mot konstnären Lars Vilks, vilket är rent nonsens.
Allt detta gör Jalving populär i främlingsfientliga kretsar. Hans huvudbudskap
– att det svenska folkhemmet dör för att den politiska överklassen inte ser
verkligheten och för att islamistisk fundamentalism och feminism dominerar –
läses som sanning. Han betraktas som en som säger det svenska journalister
”inte törs”.
Men Jalving verkar ha haft svaren klara redan innan han begav sig ut på sina
resa under valåret 2010. Och sedan valt att träffa folk som kunnat bekräfta
hans fördomar. Om Ikea, Volvo och Saab. Om de politiskt korrekta svenskarna.
Om synen på SD. Och – inte minst – om islam.
Underhållande och tankeväckande, så länge det tas med en nypa salt.
Läs boken, ändå.
Den är en välsmakande medicin mot liknöjdhet och hemmablindhet. Och även om
den mosaik Jalving lägger är tendentiös så går det inte att bara vifta bort
bilden av Sverige som en självgod och aningslös Bror Duktig.
Bilden stämmer inte?
I så fall gäller det att bemöta påståendena med fakta.
Ernst-Hugo Järegårds ”Danskjävlar!” är bra att hötta med näven till. Men
mycket till argument är det inte.