Man mot man.
Öga mot öga.
Slips mot slips, förmodligen.
I morgon vid solnedgången möts de två största till sin första duell. De är omgivna av sina stödtrupper, de andra partiledarna, men alla vet att det är dessa två som räknas.
Snarlika utanpå. Förvillande lika i sin politik, fast de tillhör olika lag. Inställda på samma mål:
Båda vill bli statsminister efter valet 2014. Och båda har chansen.
Stefan Löfven (S), 35,6.
Fredrik Reinfeldt (M), 30,1.
Siffrorna kommer från Novus väljarindex; här har resultaten från Demoskop, Novus, Sifo, Skop och Synovate i april vägts samman. I denna mätning har det rödgröna blocket egen majoritet, 50,3 procent. S har gjort en historisk återhämtning på några månader.
Stefan Löfven hade vunnit innan han gett sig ut på plan. Att han inte är Håkan Juholt (S) räckte.
Ju längre Löfven har tigit, desto bättre har det gått för S. Den intressanta frågan nu är vad som händer när S presenterat sin politik.
Denna vecka kom och gick – med förstamajtal och skuggbudget. Men inte med tydliga besked. I morgon möts alla partiledare i SVT:s Agenda.
Alla.
Också S och V, vars förra partiledare hade ömma tår och bojkottade TV:s partiledardebatt.
Två mittenpolitiker möts i mitten.
De nya Moderaterna har under Fredrik Reinfeldt gått vänsterut. Visst, skatterna har sänkts, men samtidigt har M blivit ”det nya arbetarpartiet” som kramar las och välfärd. Och med Stefan Löfven som ordförande har S åter placerat sig i politikens mittfåra, där S finns när partiet är som bäst. Pragmatiskt, näringslivsnära, fokuserat mera på jobb och företags framtid än bidrag.
Ytterligare en likhet är dessvärre den påtagliga bristen på nya idéer – regeringen verkar ha fullt upp med att förvalta i vardagen och oppositionen med att kritisera regeringen.
Vårbudgeten och den S-märkta skuggbudgeten ger syn för sägen. Inga överraskningar, få förslag. Idélösheten triumferade. Besked väntas först till hösten.
Förvillande lika – det insåg också M som i onsdags delade ut en sammanställning över S-förslag som liknade regeringens. De härmar oss, det är bättre med originalet, sade Reinfeldt. Och härmade där Göran Persson (S), som sade samma före valet 2006, när M gick ut som det nya arbetarpartiet.
Så blir det trångt i mitten.
Och tomt.
Två medelålders städade män med sparsmakad retorik, med välvalda och välvägda ord. Två realpolitiker. Två politiker som vet att statsfinanserna måste vara i ordning – och att det därför inte går att vara rundhänt mitt i krisen.
Men också två politiker som vet att arbetslinjen är den enda vägen och att dagens situation med hög arbetslöshet måste stå högst på agendan. För i varderas värld måste välståndet skapas – genom jobb – innan välfärden kan fördelas.
”Varje människa i Sverige som kan arbeta ska ha ett jobb att gå till, en lön att leva på, en ledighet att längta efter”, sade Löfven i sitt förstamajtal i tisdags.
S lägger sig tätt intill företagen:
”I flera år har den moderata regeringen försummat samverkan mellan samhälle och näringsliv, och istället kallat företagen för ett särintresse”, sade S-ledaren och lanserade en dialog med näringsliv, fackliga organisationer, akademin och andra aktörer för att skapa förutsättningar för framtidens jobb: satsningar i hela innovationskedjan, mer riskkapital och exportstöd.
Det blev också skuggbudgetens huvudnummer, utöver sunda statsfinanser och utbildning – skolplikt för unga arbetslösa, alla under 25 år ska gå ut gymnasiet.
Löfven lanserade ett innovationsråd.
Men ”innovation” är inte lätt, begreppet är den tulipanaros som allt från EU till regioner och kommuner drömmer våta drömmar om. Forskning och utveckling räcker inte, uppfinningar är inte nog, det gäller att göra produkter av nya idéer och sälja dem.
Då skapas framtidens jobb.
När de etablerade partierna lånar av varandras politik och trängs i mitten tar de också risker.
Om de stora partierna är så förvillande lika kan det kännas meningslöst att rösta och engagera sig – utfallet är ju ändå detsamma. Väljarna kan tappa intresset och då tappar politiken legitimitet.
Ändå värre är det att trängsel i mitten öppnar för extremister och populister; de blir de enda alternativen.
Så kan V vädra morgonluft när vänstersossar känner sig hemlösa. Så kan Sverigedemokraterna hoppas på att värdekonservativa och reaktionära väljare söker sig till dem.
Också därför blir det en viktig debatt i morgon:
Vad vill Löfven respektive Reinfeldt göra? Vilka vill de göra det med?
Båda kommer att betona sin förmåga att regera, men frågan är vilka de tänker regera tillsammans med.
Dessa frågor kommer att ställas om och om igen fram till valet.
Det som behöver visas i rutan är att det finns reella alternativ – och idéer om morgondagens Sverige.
Politik, helt enkelt.