Frågan kan synas relevant sedan Sydsvenskan i söndags – efter ytterligare
attentatsförsök mot konstnären, efter att hans föreläsning vid Uppsala
universitet hade avbrutits av en mobb – efterlyste ett uttryckligt stöd för
Lars Vilks rätt att uttrycka sin åsikt. Från ledande politiker och från
organisationer som har till uppgift att verka för och med det fria ordet.
Som Publicistklubben.
Delar Sydsvenskan alltså Vilks åsikter?
Frågan är irrelevant, här blandas äpplen och morötter. Det handlar inte om att
recensera vare sig konstverket eller syftet, oavsett om profeten som
rondellhund är en rörig skiss eller ett konceptkonstverk som vi blir en del
av antingen vi talar eller tiger, oavsett om han ritade jycken för att han
tycker illa om islam eller syftet var att testa gränser så är det hans rätt
att uttrycka sin uppfattning som skall stödas.
I Voltaires anda: jag avskyr din åsikt, men är beredd att dö för din rätt att
uttrycka den.
Hädelse är inte förbjudet idag. Det må finnas muslimer som hävdar att deras
profet inte får avbildas, det må finnas muslimer som känner sig kränkta av
att deras profet avbildas, men det gör inte karikatyren olaglig.
Och det är lagen, inte stildomare, inte politiska domstolar, inte mobbar, som
avgör i en rättsstat.
Tanken är att en religion inte har demokratiska rättigheter, men det har
människor. Islam får häcklas. Att hetsa mot muslimer är en annan sak.
Profeten som rondellhund är inte hets mot folkgrupp, justitiekanslern har
avskrivit anmälningarna. Den kritiserar islam, inte muslimerna.
Herslows affischer, då?
Skånepartiets ordförande Carl P Herslow står åtalad för tryckfrihetsbrottet
hets mot folkgrupp efter att under ett torgmöte ha visat affischer med
Muhammed naken, tillsammans med sin lika nakna barnhustru, och lite text,
affischer som åklagaren uppenbarligen ser som riktade mot muslimer. Inte mot
islam.
Den juridiska prövningen är utmärkt. Fälls Herslow är saken klar, han gick
över gränsen. Fälls han inte så faller detta inom yttrandefriheten och på
valdagen kan väljarna sedan utnyttja sin rätt att avvisa osmakligheterna.
Alla älskar inte att fotografen Elisabeth Ohlson Wallin avbildar Jesus och
hans lärjungar erotiskt i utställningen Ecce Homo, många kan känna sig
kränkta av Monty Pythons Jesusparodi Life of Brian. Men att religionen inte
har något särskilt skydd har varit helt självklart i vårt land länge.
Så kommer islam och allt blir råddigt.
Eftersom det är synd om vissa muslimer i vårt öppna västerländska samhälle,
kanske? Eftersom här finns islamofobi? Eftersom en del muslimer i ett mycket
högt tonläge kräver att just deras tolkning av religionen skall gälla också
här?
Det duger inte.
Religionsfrihet innebär rätten att tro eller att låta bli, inte att religionen
skall ha inflytande över samhället. Kyrka och stat är åtskilda, tron hör
hemma i privatsfären.
Islam är den näst största religionen i Sverige. Det är hög tid att
majoritetssamhället lär sig att förhålla sig till detta och – framför allt –
att islam passas in i vårt sekulära samhälle.
Sverige är mångkulturellt. Det är så självklart att det inte ens borde behöva
sägas – monokulturella moderna samhällen går knappt att föreställa sig. Här
samsas påskhäxor, grisätare, ramadanfirare, koschertrogna och ateister.
Synagogor, moskéer och kyrkor är självklara delar av den fysiska miljön.
Heltäckande sjal väcker obehag i oss som i tyget ser kvinnoförtryck, men att
staten förbjuder duken – som i Frankrike och Belgien – är lika snett som att
stater kräver att kvinnor döljer sig. Statlig klädkod är för religiösa
diktaturer.
Men en grundbult i detta multikulturella samhälle är att det finns en gemensam
kärna:
Lagen och grundläggande normer som demokrati och mänskliga rättigheter,
åsiktsfrihet och yttrandefrihet, jämlikhet och allas rätt att fritt välja
sitt liv – saker som också utredare Erik Amnå pekar på i det förslag om
utbildning för nyanlända som överlämnades till regeringen i torsdags.
Dessa värderingar är inte förhandlingsbara.
Inte för religiösa människor som hävdar att religionen står över världslig
lag. Inte för halalhippier som styrda av postkolonialt dåligt samvete tycker
att majoritetssamhället skall anpassa sig efter religiösa invandrare – och
därmed också sviker sekulära muslimer. Inte för någon som av välvilja eller
illvilja räknar med ”vi och dom”.
Islam är en realitet i folkhemmet, men ännu inte en del av den svenska
vardagen.
Vad det innebär skall vi diskutera här på opinion en tid framöver.
Det angår oss alla. Och i sammanhanget är Vilks provokation inte bara
tillåten, utan rentav viktig.
Om det står en elefant i vardagsrummet kan man inte bara tassa runt den och
låtsas att den inte står i vägen.