Blåst bimbo eller en smart pr-brud som vänder på negativ publicitet?
Alexandra Brunell tycks mena att detta var alternativen hon hade att välja
mellan sedan hon blivit sekreterare hos SD-ledaren Jimmie Åkesson.
Hon känner sig orättvist behandlad:
”Att gå från att vara en vanlig tjej med SD-sympatier till att ofrivilligt
övergå till offentlig person som sekreterare hos en av Sveriges största och
mest omtalade politiker, har för mig upplevts som en läskig bergochdalbana
... Journalisterna hade bestämt sig – jag skulle få betala för mitt
yrkesval”, skriver hon på sajten Second Opinion.
Men det är inte sitt yrkesval hon uppmärksammas för, utan sin person – väl
fångat i Olle Lönnaeus artikel här i Sydsvenskan i måndags, där rubriken
säger det mesta: ”SD toppar laget med partybloggare”.
Brunell hade länge jobbat på att bli känd med sin blogg om skönhet, mode och
party. Nu försöker hon tvätta bort bimbobilden och har förnyat bloggen som
nu uppges ha en ”inriktning på mig och mitt parti, i hopp om att nå ut med
en annan bild av mig själv och av oss”.
Hur väl lyckas det månntro när bloggen heter ”Parliament Princess” med
underrubriken ”Livet som partyglad 20-åring anställd hos en av Sveriges
viktigaste opinionsbildare”?
Det anmärkningsvärda är trots allt inte Brunells image.
Det är hennes partival.
Sverigedemokraternas kvinnosyn förskräcker.
Idealsamhället för SD är ett drömt svenskt folkhem från 50-talet, en
kurbitssvenskhet som aldrig funnits på riktigt, ett Sverige där män är män
och kvinnor är kvinnor, där könsrollerna värnas och där familjer lever
lyckliga i alla sina dagar. Med hemmafru, utan dagis.
Vem som är familjens överhuvud är otvetydigt.
Något att nostalgiskt sukta efter – men bara tills det blir tal om individens
frihet och möjlighet att bestämma över sitt liv. För då drar kvinnorna
nitlotten. Drömmen blir en mardröm.
När det kommer till familj och könsroller är SD reaktionärt:
”Män och kvinnor är inte skapade likadana och kan därför i olika sammanhang ta
olika utgångspunkter och göra olika saker på olika sätt”, slår partiets
principprogram fast.
Den etniskt svenska heterosexuella kärnfamiljen är idealet – och vem som bär
huvudansvaret för hem och barn råder ingen tvekan om.
Det som sägs om ”jämställdhet” i valmanifestet handlar om paternalistiskt
skydd von oben, från ”i vårt Sverige finns det ingen plats för
kvinnofientliga religioner och ideologier” till löften om insatser mot
kvinnovåld, ökade anslag till forskning och behandling av kvinnosjukdomar,
nolltolerans mot kvinnofientliga
attityder i skolan och annan offentlig verksamhet och utökat stöd till
kvinnojourerna.
En detalj det talas tystare om är att SD – som enda parti – vill inskränka
aborträtten och sätta en gräns vid tolv veckor. Osökt går tanken till unkna
idéer om att svenska kvinnor skall
fylla landet med rasrena lintottar.
Det kvinnliga nätverket inom SD som lanserades 2007 har – enligt
Maria Blomquists och Lisa Bjurwalds bok God dag kampsyster! – två huvudfrågor:
att protestera mot ”aggressiva, kvinnofientliga religioner” och att lyfta
fram kvinnans roll som mor.
Allt detta bekräftar att partiet överhuvudtaget inte förstått vad jämställdhet
är.
”Feminism” är rena svordomen i dess led.
Så måste det också ha uppfattats som att Mattias Karlsson svor i kyrkan då han
i SD-Kuriren 2001 skrev ”Personligen anser jag att särartsfeminismen till
stora delar är förenlig med min nationaldemokratiska
ideologi” – även om just denna syn som betonar de biologiska skillnaderna
mellan könen är feminismens mest konservativa gren.
Jimmie Åkesson reagerade omedelbart med att vifta bort också denna
feminism som omöjlig för partiet.
I SD-världen är mannen ledare. Kvinnans uppgift är att stå vid hans sida och
utföra sina fruntimmerssysslor.
Så är också kvinnorna i partiet få. Väljarkåren domineras av unga,
lågutbildade män – tre gånger så många män som kvinnor röstade på SD 2006,
enligt Statistiska centralbyrån. I partistyrelsen ingår bara två kvinnor.
Margareta Sandstedt och Carina Herrstedt är de enda kvinnorna bland tjugo
SD-riksdagsledamöter. Bland tjänstemännen finns Brunell och Sandstedts
dotter – Åkessons flickvän – Louise Erixon, som arbetar åt partisekreteraren
Björn Söder.
Det händer mycket sällan att en kvinna uttalar sig för partiet.
Att kvinnorna skulle bli fler på kort sikt är inte att räkna med, även om
kvinnors röster kunde komma väl till pass. Kvinnor med självbevarelsedrift
måste sky denna reaktionära grabbklubb. Och så länge kvinnorna lyser med sin
frånvaro lär inte SD komma på smartare tankar som skulle locka fler kvinnor.
En ond cirkel.
Så kan bristen på jämställdhet bli Sverigedemokraternas akilleshäl.