Man kan inte förbjuda det i lag. Man måste låta familjen bestämma över sina döttrar.
SR-korrespondenten Cecilia Uddén hade tagit sig till parlamentet i Kairo för att ta reda på om ryktet stämde, om det muslimska brödraskapet verkligen ville avskaffa förbudet mot könsstympning. ”Kvinnlig omskärelse” förbjöds i Egypten 2007.
Ryktet stämde.
Huda Ghaniya, hudläkare och parlamentariker för Muslimska brödraskapet, förklarade att förbudet måste bort, att vissa flickor är i behov av omskärelse – oklart varför – och att det hur som helst inte var lagstiftares sak att bestämma i denna fråga.
”Det måste vara upp till varje familj att själv bestämma”, sade hon i P1-morgon i tisdags
Hon tycker också att det vore lämpligt att sänka giftasåldern för flickor från 18 till 16 år – eftersom flickor enligt henne blir könsmogna tidigare i Egypten än i Europa.
Känslan går att känna igen:
Myndigheter och beslutsfattare och samhället ska inte komma här och säga hur vi ska sköta saker i vår familj.
Det kan gälla barnaga – lagstiftaren ska inte säga hur vi ska uppfostra våra barn. Den semestrande italienske kommunpolitikern tyckte att han bara uppfostrade sitt barn när han luggade sonen i fjol i Stockholm. Polisen grep honom misstänkt för barnmisshandel.
Det kan gälla föräldraledighet – beslutsfattarna ska inte bestämma att också pappa ska vara hemma med barnen då de är små.
Det kan gälla skola, vaccinationer, bilbälte, cykelhjälm …
Beslutsfattarna ska ta barnets parti mot gamla uppfattningar och mot mamma och pappa. Det kan kännas som ett intrång i valfriheten och privatlivet och kanske rentav lite kränkande. Men i regel går det att leva med.
För det görs för barnets bästa – och det intresset är gemensamt för samhället och familjen.
Samhället tar ställning för barnet som är svagare än sina föräldrar, men likafullt en individ som själv måste få välja sitt liv.
Det är också ett tungt argument mot den religiösa traditionen att omskära små pojkar: omskärelsen är ett ingrepp som inte går att återställa. Att det görs av religiösa skäl är ett svagt argument när religionsfriheten och individens rätt att själv bestämma över sin kropp läggs i den andra vågskålen.
Så småningom blir det som först är ett irriterande nytt påbud eller ett provocerande nytt förbud också självklart. Ingen talar sig längre varm för barns rätt att inte sitta fastspända i bilen.
Ingen i Sverige skulle väl heller komma på tanken att försvara kvinnlig könsstympning. Tvärtom har det rentav diskuterats integritetskränkande förslag om gynkontroller av invandrarflickor.
Därför är det lätt att fördöma Muslimska brödraskapets parlamentariker och upprepa farhågorna som funnits under den arabiska våren: att revolten i värsta fall banar väg för religiös fundamentalism.
”Det måste vara upp till varje familj att själv bestämma.”
Nej, det måste det inte. Familjen ska inte få bestämma över en dotters klitoris och sexualitet. Det känns fullkomligt självklart. Hela den afrikanska sedvänjan med könsstympning – som både muslimer och kristna plockat upp – är barbarisk.
Att bestämma över sina döttrar och kringskära deras liv i religionens och traditionens namn är överhuvudtaget barbariskt och urtida.
Eller?
När vissa elever inte dök upp i skolan i Jönköping valde kommunen att gå ut och förhandla med lokala muslimska samfund.
Eller kohandla:
Om vi tummar på våra regler, om vi går med på att alla barn inte har samma rätt, så låter ni era barn gå i skolan. Okej?
Som om skolplikt inte fanns. Som om den inte gällde alla barn. Som om vissa barn inte har samma rätt som andra.
Dokumentet reglerade i sju punkter sådant som religiösa högtider och skolmat, men också dusch, bad och idrott och vad som är lämpligt under studieresor.
Problemet är mindre att en del barn inte får sova över på lägerskolor.
Det verkliga problemet är att kommunen sluter ett avtal som bara gäller vissa barn och som bryter mot FN:s barnkonvention, FN:s konvention om mänskliga rättigheter, den svenska skolans läroplan och svensk lag.
Det problemet försvinner inte riktigt när kommunen nu meddelar att det hårt kritiserade avtalet, som slöts redan 1994, rivs upp.
Kommunen har redan gett en – felaktig – bekräftelse på att det inte alls är självklart att lagen står över religion, urgamla traditioner och ”familjen bestämmer”.
I bästa fall blev denna debatt en liten påminnelse om att välvilliga myndigheter inte får anpassa den kärna av normer som gäller alla i Sverige, som respekt för lagarna, för demokratin och mänskliga rättigheter och varje människas lika värde, efter urtida traditioner. Vad än familjen säger.
Sverige får aldrig svika de barn som behöver samhällets stöd.