När medierna åter berättar att ”Malmö brinner” handlar det om några hundra
invånare i några illa skötta hus. Men de som drabbas är alla som bor i de
här husen och i de andra husen i Herrgården och i hela Rosengård.
En stigmatisering. Ett kollektivt straff.
Som en ”lösning” föreslår nu lokala M- och SD-politiker ett annat kollektivt
straff: utegångsförbud.
”Polisen behöver få fler verktyg för att komma åt ungdomsbrottslingarna. Ett
kan vara att införa utegångsförbud för unga på Herrgården”, sade
oppositionsrådet Anja Sonesson (M) nyligen i Sydsvenskan.
Dubbelfel: kollektiv bestraffning och svårt att genomföra.
Unga straffas bara för att de bor på ”fel” adress och poliserna skall se till
att ytterligare ett förbud efterlevs, trots att de har svårt att klara sitt
nuvarande uppdrag.
Vardagen i stadsdelen kan vara tuff, både för de boende och för dem som skall
stå för ordning och trygghet. Bara under april brann det närmare sjuttio
gånger: några unga tänder eld på sopor, bildäck och hyrflak och möter sedan
polis och räddningstjänst med stenar.
Nu rycker räddningstjänsten ut bara om liv är i fara. Ambulanser kräver
poliseskort och polisen tvekar att gå in, av arbetsmiljöskäl.
Sanslöst.
Detta drabbar alla boende.
Det drabbar näringsidkare.
I Rosengård bor enligt polisen omkring 8 000 unga under 18 år. Cirka 200 begår
brott – och de flesta är kända av polisen.
Borde inte dessa punktmarkeras?
Jo, försäkrar Malmös polischef Ulf Sempert: ”Förutom att ungdomar har
rapporterats för brott har ett flertal unga lämnats till sina föräldrar
sedan de vistats i olämpliga miljöer. Bara under de senaste veckorna har ett
stort antal rapporter upprättats och överlämnats till socialtjänsten
angående barn som bedömts vara i fara”, skrev han på Aktuella frågor i
torsdags.
En lista på 34 namn har överlämnats.
Bra så. Föräldrarna har ansvar för sina barn och ungar på glid måste stoppas,
med hjälp utifrån om så krävs. Det är de som begår brott som skall bort från
gatorna, inte alla unga.
Rättssäkerheten måste gälla också unga, också i Herrgården, också nu.
Att ett socialt nedgånget område med stor kriminalitet kan rätas upp visar
exemplet New York. Det gäller att inte ge upp, att inte tolerera brott.
Och att fixa trasiga fönster, bildligt och bokstavligt.
Det började 1982 med sociologen James Q Wilsons och kriminologen George L
Kellys teori om ”broken windows”:
Ett sönderslaget fönster i ett område som inte är lagat efter två dagar ger
signalen att detta är ett kvarter utan ordning och social kontroll. Då drar
sig laglydiga invånare tillbaka och ger plats för brottslingar. Så börjar en
nedåtgående spiral. Det gäller att bryta den och ge plats för hederligt folk
och konstruktiva idéer. Så återerövras staden.
Att det fungerar visade William Bratton i New York, som chef för
tunnelbanepolisen och som polischef. Med nolltolerans mot brott halverades
antalet mord, rån och överfall på fyra år. Då vardagsbrott tas på allvar –
och fönster inte, bildligt talat, lämnas trasiga – ökar förtroendet för
polisen och allmänheten blir mer villig att samarbeta.
Det handlar också om att fixa fönster, bokstavligt:
Sedan det kommunala bostadsbolaget MKB tog över Herrgårdens värsta hörna 2006
och satsade på reparationer har denna hyresslum förvandlats – och blivit en
angelägenhet för dem som bor där: under de senaste upploppen gick invånarna
man ur huse för att försvara sitt område.
Det mest besvärliga området har blivit det lugnaste, säger närpolis Börje
Aronsson i Sydsvenskan: ”Det är ingen tvekan om att det som en
fastighetsägare gör har oerhört stor betydelse.”
Men de privata värdarna har gjort Herrgården känt för kackerlackor och mögel –
vilket trångboddheten i sanningens namn bidrar till.
Här och nu krävs mer polisinsatser.
”Polisen kommer att klara detta uppdrag och återställa tryggheten”, försäkrade
närpolischef Martin Åkesson i TV4:s Kvällsöppet i onsdags.
”Vi kommer att sätta in de resurser som behövs”, sade polischef Ulf Sempert
och lovade att ”aldrig ge upp Rosengård”.
”Polisen får aldrig väja för de insatser som behövs”, sade justitieminister
Beatrice Ask (M) i Sydsvenskan igår.
Självklart, men mera ord än verkstad, hittills.
Folkpartiets rättspolitiske talesman Johan Pehrson föreslår en nationell
polisinsats med styrkor från hela landet. Och varför inte, om det är vad som
akut behövs för att återta laglöst land?
Men risken finns att främmande polis provocerar fram mer våld – mer muskler
hos närpolisen vore viktigare.
Återstår att se vad som händer efter beskedet på gårdagens presskonferens:
polisnärvaro dygnet runt.
På sikt måste alla goda krafter samverka, som det brukar heta, för att återta
Herrgården.
I centrum står de människor som lever där. De är inget buskollektiv, utan
individer med samma rättigheter och skyldigheter, samma ansvar för sitt liv
som alla andra – och antagligen samma lust att bo tryggt och fint.
Och utan deras engagemang är andra åtgärder dömda att misslyckas.