”Riktigt hemskt i Gaza”, skrev han i ett SMS kort efter eldupphör: ”Varje dag
tror man att man sett värsta förstörelsen. Nästa dag hittar man ett område
som är ännu mera förstört.”
I början av veckan besökte utrikesminister Carl Bildt Gaza, med just UNRWA som
värd, för att se krigets konsekvenser. Han skriver på sin blogg att ”hela
områden i staden Gazas utkant var förstörda. Berättelserna om vad som hänt
var delvis hjärtskärande”. Och om kriget konstaterar han att det är tydligt
att såväl Israel som Hamas förlorat” och detta utan att någon annan hade
vunnit”.
Idel förlorare.
Förstörda hus. Sprängda industrier. Och, framför allt, svårt skadade och döda
människor. 410 dödade barn.
Det är inte svårt att känna med människorna i Gaza, att förfäras över död och
förödelse. Man behöver inte ha sett sitt eget barn svårt skadat för att
föreställa sig fasan. Man behöver knappast ha förlorat ett barn själv för
att ana den avgrundsdjupa sorgen.
Bilder av krigets offer, lemlästade civila och raserade hem har skapat ilska
och frustration, världen över. Det är inte svårt att förstå.
Svårare att förstå är att de israeler som länge levt i skräck för Hamas
raketbeskjutning inte räknas. För att offren är färre? För att det handlar
om israeler?
Eller judar, helt enkelt?
När Israel krigar läggs skulden på judar, överallt. Fast förklaringen brukar
vara att det inte alls handlar om antisemitism, utan om kriget. Att det som
kritiseras är kriget och inte judarna.
Ändå ligger liknelserna alltid bara ett tuppfjät bort. Som när
Staffanstorpspolitikern Ingalill Bjartén, vice ordförande för S-kvinnor i
Skåne, liknade Gaza vid Warszawaghettot och i Sydsvenskan nyligen sade att
Israel gör ”exakt samma sak som nazisterna”.
Det är svårt att se som annat än ett rent hån mot Förintelsens offer.
Varje gång det hettar till i Mellanöstern blir synagogor i väst måltavlor för
vrede – så också i Malmö. Som om det inte var någon skillnad mellan att
protestera utanför en ambassad som representerar ett land och dess politik
och att ge sig på en religion och ett folk.
Rötterna till detta hat och förakt sitter djupt och är gamla. Antisemitismen
fanns redan i romarriket. Under första korståget på 1000-talet angreps
judarna i Rhendalen.
Karl Marx visade i traktaten Om judefrågan vilket system han ville störta: ”Så
snart det lyckas samhället att avskaffa schackraren och hans förutsättningar
har juden blivit en omöjlighet.” Frilansdebattören Niklas Ekdal citerar
detta i Europa & skulden (SNS) och konstaterar att precis som Marx så är
Martin Luther ett barn av Europa.
Och så här menade Luther att judar som vägrade konvertera till kristendomen
skulle behandlas: ”För det första, sätt eld på deras synagogor eller skolor
och begrav och täck sedan allt som inte brinner med smuts så att ingen
människa någonsin ser en sten eller askglöd som erinrar om dem. För det
andra förordar jag att deras hus ska raseras och förstöras, för i dem
sysslar de med samma saker som i sina synagogor.” För det tredje skulle alla
bönböcker och skrifter förstöras och för det fjärde rabbinerna förbjudas att
undervisa, ”med hot om liv och lem”.
Hot och ohyra, så har judarna i Europa utmålats genom århundraden.
Tankespåret leder rakt in i förintelselägren. Och – uppenbarligen – vidare ut
ur dem.
Judehatet lever. Det nakna, öppna hatet, men också det förklädda, det som ofta
sticker upp sitt fula tryne mitt bland helt berättigade protester mot ett
ohyggligt krig. Det som vägrar låta sig kallas hat, eller antisemitism, men
argumenterar om judars påstådda makt i världen – eller alla judars ansvar
för Israels krig.
Om detta skall vi skriva mer än vanligt under kommande veckor.
Sex miljoner judar mördades under Förintelsen.
Men antisemitismen lever.