För här städas och våttorkas och tvättas hela tiden, det nya hemmet i det nya
landet, trean på 57 kvm som rymmer fyra barn och två vuxna, skall vara
skinande rent. Då föräldrarna har städat klart på jobbet feJas det hemma.
Barnen förväntas hjälpa till. Den tid storasyster Dilsa lägger på böckerna är
ändå stulen, mamma vill inte att hon förstör sina ögon och måste bära
glasögon, hon skall ju giftas bort och leva det traditionella kvinnoliv som
mamman själv ville leva, om det inte var för detta Sverige där också kvinnor
förvärvsarbetar.
Enda trösten är att pengarna som skrapas ihop från extrajobbet skall hjälpa
familjen att återvända till bergen. För återvända, det skall de, om du
frågar mamma, som aldrig ville byta sin kurdiska hemby mot
miljonprogramområdet Flogsta i Uppsala.
Maken å sin sida har inte en tanke på detta, för honom är Sverige drömlandet,
nästan lika fint som Sovjet. Sina nya kamrater och möjligheten att verka
politiskt utan att som kurd i Turkiet utsättas för trakasserier vill han
inte lämna.
Mitt i allt detta växer en av Sveriges modigaste liberala debattörer, Dilsa
Demirbag-Sten, upp.
Och även om jag som sagt nästan får nariga händer av att läsa om allt detta
slit så går det inte att sluta. Fosterland är en bladvändare:
En utlämnande beskrivning av en hård uppväxt och en klassresa värdig en plats
i den svenska arbetarlitteraturen. Men framför allt ett titthål in till en
invandrad familj och en chans att se Sverige med andra ögon.
Det är nyttig läsning för alla som tror sig veta att människor flyttar hit för
att snylta på bidragssystemet och för alla som tror att svenskar och
invandrare är väldigt olika, eller att folk kan buntas ihop i ”vi och dom”.
En Sverigedemokratisk mardröm, helt enkelt.
Att den begåvade och envisa dottern Dilsa Demirbag-Sten med två platser hon
kunde kalla fosterland, men utan nationalistisk grundinstinkt, växer upp
till en liberal debattör som kämpar för individens frihet och allas rätt att
skapa sitt liv blir helt följdriktigt.