Gubbjävel?

Bland cheferna – politiska chefredaktörer och politiska redaktörer – var läget ännu dystrare. Bara en av tio var kvinna.

En förklaring som luftades då var att kvinnor som sticker ut hakan och tycker ofta åker på en käftsmäll. Eller avfärdas som virrigt fruntimmer. Eller ”fitta”.

Fem år har gått. I näringslivets topp är gubbtät­heten fortfarande hög och inte heller inom den akademiska världen har kvinnorna slagit igenom på ett sätt som kvinnoanstormningen till högskolor och universitet kunde väntas leda till.

I politiken har kvinnor blivit självklara också på ledande poster. Att skylla Mona Sahlins (S) snöpligt korta tid som partiledare på att hon är kvinna är att förenkla för mycket. I C ersätts Maud Olofsson snart av Annie Lööf eller Anna-Karin Hatt – och det länder partiet till heders att det inte görs något större nummer av kön.

Bäst man för jobbet kan helt enkelt vara en kvinna.

En enkät som Vibeke Specht på Sydsvenskans ledarredaktion har gjort tyder på att läget förändrats också på tidningarna:

Drygt tre av fyra politiska chefredaktörer eller politiska redaktörer är män, bland skribenterna sex av tio.

Siffrorna måste tas med en nypa salt, enkäten är gjord i semestertider, men bekräftar en mellan-tummen-och-pekfingret-känsla av att fler kvinnor tycker till.

Signerade krönikor och personligt tyckande på bloggar och i sociala medier har ökat explosionsartat de ­senaste åren och också där tar sig kvinnor ton.

Bemötandet har trots allt inte förändrats i samma takt.

Läsarreaktioner är alltid intressanta och inte sällan både upplysande och upplyftande. Fast ibland är nivån låg och kvinnliga skribenter får fortfarande finna sig i ett paternalistiskt ”lilla gumman, det där förstår du inte”– tänkande.

Nyligen avslutade en läsare en brevväxling med mig – på papper och med riktiga kuvert – som utlöstes av ett korrekturfel och snart omfattade medier och vårt bemötande överhuvudtaget med att nöjt konstatera att han åtminstone ”lärt en söt flicka lite tyska”.

Från det sjunker nivån ibland till en explicit önskan om att kvinnan vid tangenterna borde utsättas för en brutal gruppvåldtäkt.

Hora, fitta, skräcködla och fascistkärring används som epitet. Men horbock, kuk eller rätt och slätt gubbjävel?

Nej, tänkte väl det.

Grövst är kvinnoföraktet på webbens anonyma kommentarsfält.

Nöjesguidens Malmöredaktör Kajsa Haidl skrev i tisdags i Sydsvenskan att näthatet fortfarande slår hårdare mot tjejer:

”Kvinnliga skribentkollegor till mig berättar att de tappar lusten att fortsätta skriva, tycka och synas på nätet när deras texter bemöts med systematisk sexism i uttryck som ’arabhona’ och ’du har bara fått för lite kuk’. Eller hotas med att få ett jeansbeklätt kön uppkört i ansiktet nästa gång hon vågar sig till Lund.”

Det är vidrigt och kletar sig fast, men något ligger det ändå i vad hennes manlige samtalspartner citeras på i kolumnen: ”Jag tar bara åt mig när någon jag känner kritiserar mig.”

Den som häver ur sig kvinnoförakt eller andra digitala spyor utan att uppge sitt namn är inte värd att ta på allvar. Nätets anonyma fegisar är i själva verket knappt värda att läsas. Attityden av sårad oskuld som särskilt många med ”nationalistiska” åsikter håller sig med – att det handlar om demokrati och att den som inte är politiskt korrekt måste hålla sig anonym här i Sverige – är skrattretande. Det självpåtagna martyrskapet vårdas ömt i högerextrema kretsar.

Kanske är det som Bert M Johansson – om det är hans verkliga namn eller signatur må förbli osagt – konstaterar som kommentar till Haidl:

Nätmobben består av högerextremister som hatar allt utom den högerextremistiska heteromannen, så att de ”hatar kvinnor och ger sig på dem är bara i linje med deras politiska linje”.

Det kan rentav vara så att begåvade kvinnor som tar sig ton i det offentliga samtalet trycker undan de män som inte kan formulera sig och som inte vågar stå för sina åsikter. I så fall väntar ännu mer misogyna debatter i internets sumpigaste tassemarker.

Men den som tror på demokrati och opinionsbildning viker sig inte. Droppen urholkar stenen. Ordet är mäktigare än svärdet.

Kvinnor både kan och får tycka och det offentliga samtalet blir bättre med fler röster. Därför är det ett gemensamt ansvar att försöka rensa nätet från det hat som tystar kvinnor.