Heidi Avellan: Litet tyg, men en stor fråga

Slöjan har setts som uttryck för kvinnoförtryck. Men också det motsatta: idag bär många unga kvinnor i Europa duken – hijab, nikab, burka, chador – som ett tecken på egen fri vilja.

Det provocerar.

I Storbritannien kallade förre utrikesministern Jack Straw i början av oktober ansiktsslöjan ett hinder för integration. I Nederländerna diskuteras ett förbud mot heltäckande nikab eller burka på offentliga platser – av ”säkerhetsskäl”. Också Italien planerar att införa ett förbud mot ansiktsslöja – detta i ett land som tassat varsamt när det gäller förbud mot religiösa symboler och där krucifix hänger på väggarna i offentliga byggnader. I Frankrike godkändes en lag mot sjal i skolor 2004. I en del tyska delstater är lärare förbjudna att bära huvudduk.

Vad handlar detta om?

I alla fall ingen skitsak, för det finns 15 miljoner muslimer i EU. Och seden att bära slöja tycks sprida sig. ”Många av dem som nu döljer sig är födda i Storbritannien och barn till invandrarkvinnor som inte bär sjal”, noterar The Economist.

Fareena Alam, redaktör för det muslimska magasinet Q-News, hävdar i Newsweek att kärnan är en europeisk identitetskris: ”Vid en tidpunkt då ett postkommunistiskt, sekulärt, demokratiskt Europa var på uppåtgående för att spela sin avgörande roll vid historiens slut kom islam och förstörde festen.” Slöjan är en ständig påminnelse om detta.

Inte heller i invandrarlandet Kanada – med The Multiculturalism Act från 1988 – är detta okomplicerat. Det multikulturella samhället ses där som det enda sättet att hålla ihop landet och det finns ett brett folkligt stöd för att invandrare skall få behålla sina kulturella och religiösa sedvänjor. Men toleransen har en gräns: en färsk opinionsmätning i The Economist visar att en majoritet säger nej till sedvänjor om dessa inkräktar på kvinnors rättigheter.

Somliga menar att slöjan bör räknas hit.

Vad finns bakom slöjan? undrar Ingmarie Froman i boken Islam, brudar & paljetter (Ordfront). Hon intervjuar unga muslimska kvinnor i Frankrike, Sverige och Storbritannien, men når inte längre än till att det är mer som skiljer dessa kvinnor åt än som förenar.

Frågan är fel ställd, menade forskaren Pernilla Ouis vid Malmö högskola nyligen i Sydsvenskan: ”Under slöjan finns helt vanliga kvinnor av alla sorter; starka som svaga. Det är inget speciellt intressant med dem. Tro mig, jag har själv haft slöja i arton år.”

Alla sorters kvinnor, alltså. Men varför bär de slöja?

Tygstycket är för många unga ett sätt att återfinna sina kulturella rötter och en kritik mot västerländska värderingar, sägs det. Det kan vara ett politiskt ställningstagande, som en palestinasjal. En symbol för feminism: en protest mot allt det nakna i det offentliga rummet och alla tafsande män. En religiös symbol.

Någon entydig förklaring finns inte.

Kritikerna är också många. Den tidigare nederländska parlamentsledamoten Ayaan Hirsi Ali, som i Newsweek konstaterar att var och en har rätt att utöva sin religion, men inte att pracka den på andra: ”Muslimska kvinnor som bär slöja i västerländska samhällen bryter mot dessa regler. De är fräcka och påträngande.”

Tankeväckande. Att en kvinna bär slöja berör inte bara henne:

En kvinna med huvudet bart blir ”obeslöjad” först i mötet med slöjan. Tanken att en kvinna skall dölja sitt hår, sitt ansikte eller sina ben för mäns blickar uppkommer först när någon gör det.

Kvinnan görs ansvarig för mäns sexuella beteende. Det handlar om mannen som ett offer för sina lustar och om kvinnan som måste skyla sig för att skydda sig. Hur kan detta vara förenligt med jämlikhet och jämställdhet?

Det går inte. Det fungerar inte i ett samhälle där kvinnor och män skall leva och jobba sida vid sida, jämställda.

För slöjförbud finns flera argument:

Slöjan uttrycker en ovilja att integreras. Den står för kvinnoförtryck. Den är en religiös symbol och passar illa i sekulära samhällen. I vissa offentliga rum kan den ses som stötande. Den är en säkerhetsrisk.

Tunga argument.

Lägg till ett vagt obehag inför småflickor i sjal, flickor så unga att de inte själva kan ta ställning, eller kvinnor i heltäckande sjok som kringskär både synfält och rörelsefrihet.

Mot detta står det grundläggande liberala att var och en måste få klä sig som hon vill, så länge som det inte skadar någon annan. Det väger tyngre.

Att en kvinna skall behöva skyla sig är provocerande.

Att ingen skall tvingas bära slöja är självklart.

Men den som sveper in sig av egen fri vilja skall ingen få hindra.