ISTANBUL-MALMÖ
Hur som helst ligger det en del i detta.
Istanbul omfattar så mycket med sin blandning av uråldrigt och modernt, väst
och öst, bysantinskt och osmanskt, islam, judendom och kristendom, alla
människor som kommit och gått.
”Staden sitter fast mellan den traditionella och den västerländska kulturen,
den är bebodd av en extremt rik minoritet och en utarmad majoritet,
översköljs av våg efter våg av inflyttare, uppdelad som den alltid har
varit, mellan olika etniska grupper. Istanbul är alltså en plats där ingen
kan känna sig riktigt hemma”, menar Pamuk.
Ingen.
Eller envar.
Alla dessa nästan 1 500 år under kupolerna i Hagia Sofia, alla dessa fotsteg
på marmorgolven i Topkapipalatset, alla dessa berättelser. Och på andra
sidan Gyllene hornet den galanta storstaden, mondän trots hüzün, det
kollektiva vemod som enligt Pamuk ”ger oss tröst och gör utsikten mjukare,
som kondensen på fönsterrutan när tekitteln har sprutat ur sig ånga en
vinterdag”.
Idag blir Istanbul Europas kulturhuvudstad 2010, tillsammans med tyska Essen
och ungerska Pécs. Avrupa Kültür Başkenti – även om många inte ens ser
Turkiet som Europa.
Fördomarna är starka och närs av en berättigad kritik mot regimen och en
framväxande islamism. Under detta ligger den uråldriga misstron mot turkarna
som Europas fiende, de som intog Konstantinopel.
Då har ändå de flesta glömt hundturken – monstret som enligt sägnen åt det
barnkött som Karl XII betalade sin skuld med ...
EU skapar stabilitet och säkerhet med integration och utvidgning som verktyg.
Enkelt uttryckt. Så blir grannar bättre grannar. Så fungerar EU:s starka
mjuka makt. Så har det varit i ett halvsekel.
Men vid Turkiet är det stopp.
Landet passar inte i unionen. Inte idag.
I slutet av december grep turkisk polis ett fyrtiotal personer i en
gryningsräd för att komma åt kurdiska separatister. Detta följdes av
våldsamma demonstrationer.
Ekot har i veckan försökt föra i bevis att regimen undanhåller minoriteterna
EU-pengar. Men att byar där borgmästaren inte ens vet att unionen existerar
eller där de boende är analfabeter inte söker bidrag förvånar inte. Också i
vårt land med högt utbildade medborgare behövs specialiserade
ansökningskonsulter – processen är för komplicerad. Ett problem är ändå att
det turkiska ministeriet för landsbygdsutveckling inte skapat myndigheter
för att ta emot ansökningarna.
Landet passar inte i unionen. Det uppfyller inte Köpenhamnskriterierna.
Cypernkonflikten måste lösas, mänskliga rättigheter garanteras, korruptionen
upphöra.
Men räcker det?
Landet passar inte i unionen. Punkt, enligt Frankrike, som hävdar att EU inte
klarar att ta emot ett så stort land.
För gissa vems makt som då späds ut.
Och så är det religionen.
Med Kemal Atatürk sekulariserades Turkiet, men till och med det mondäna
Istanbul präglas av moskéer och minareter, böneutropen börjar i mörkaste
morgon.
Trots allt borde detta inte spela någon roll. För unionen är inte en religiös
klubb. Och får inte bli det.
Under Sveriges ordförandeskap tog Turkiet ett litet steg mot medlemskap: nu
börjar förhandlingar om ett nytt kapitel om miljö, ett ”bevis på att Turkiet
går in i en mer krävande fas av förhandlingarna”, enligt utrikesminister
Carl Bildt (M).
Medborgare i Serbien, Montenegro och Makedonien kan nu resa utan visum till EU
och Turkiets utrikesminister Ahmet Davutoglu undrar vad Turkiet skall göra
mer för att få samma möjlighet.
”Vi är beredda att uppfylla alla krav. Om EU ändå inte ger oss visumfrihet
visar det att EU har en annan måttstock för oss”, sade han nyligen.
En berättigad misstanke.
Turkiet tycks har tröttnat på att bjudas in med armbågen och verkar vara på
glid österut. Rörelsen började i fjol med kritik mot Gazakriget, fortsatte
med stärkta relationer till Iran och stoppas knappast av den diplomatiska
fnurran sedan Turkiets ambassadör förnedrats när han skulle ta emot en
formell protest mot vad Israel ser som anti-israeliska TV-serier.
Kulturhuvudstadsår sätter sällan djupare spår. Också Istanbul verkar putsa
gamla hus mer än gamla tankar.
I bästa fall ger året ändå en liten pr-effekt.
Yilmaz Kurt som är generalsekreterare för kulturårsorganisationen menar ändå
att det viktigaste är möjligheten att förändra bilden, att slå fast att
Turkiet är europeiskt och att Istanbul kan konkurrera med andra europeiska
städer när det gäller samtida kultur.
Vilket går lätt att bekräfta med ett besök i konsthallen Istanbul Modern.
Viktigare vore ändå ett EU-medlemskap. För Turkiet – som får ekonomisk
utveckling och mänskliga rättigheter. För EU – som får en bättre granne. Och
som en signal till den muslimska världen om att islam och demokrati går att
förena.