Inte så lättknäckt

De som nu talar om en kampanj ”som inte skådats sedan Palmehatets dagar” gör S-ledaren en björntjänst.

Mona Sahlin är inget mobboffer.

Det är politiken som inte håller måttet, det är den som kritiseras. Inte det faktum att en rödgrön valseger innebär att Sverige får sin första kvinnliga statsminister.

”Jag tål mycket, jag är en fajter, jag har varit med länge”, sade hon i Visby häromdagen. Och övertygade, i stort sett. För ja, hon verkar trött och behöver en semester nu efter Almedalsveckan för att orka hela vägen till den 19 september.

Men det gäller fler politiker.

Människan är ingen Duracellkanin, även om Centerledare Maud Olofsson ibland kan vara förvillande lik en. Sven Otto Littorins (M) avhopp i onsdags blev en påminnelse om människans bräcklighet i politikens hårda vardag.

Sahlin är inte mer utsatt än vilken toppolitiker som helst.

Att hela kampanjen skulle handla om att hon är kvinna och att starka kvinnor som öppet fikar efter makten måste mosas är nonsens – ”mosa Mona” är en lika marginell företeelse som motkampanjen ”mosa Maud”.

Det finns urtida mörkermän som fortfarande inte klarar av kvinnor med inflytande, men de flesta av oss lever i världens mest jämställda land och året är 2010.

Att skylla på kön är att förminska Sahlin.

Det är att säga att kvinnor alltid i första hand är kvinnor, inte makthavare, att det är könet och inte den politiska praktiken som provocerar. Att ständigt komma dragande med förklaringen ”kvinna” när kvinnor har det tufft i det offentliga är att cementera missuppfattningen att mänskligheten består av det – manligt – normala och det avvikande.

Där skillnaden är reell och skadlig – våld, osakliga löneskillnader och gamla könsroller – skall frågorna hanteras. Däremot gagnar det ingen att tränga in alla kvinnor i offerfållan.

Spelar kön ingen roll i politiken?

Självfallet – men inte huvudrollen.

I ett av de många avspända möten som politikerveckan erbjuder talade jag med Sven-Erik Österberg, en långtradare i den absoluta S-toppen. Han erkände att han har svårt för att debattera med unga duktiga kvinnliga politiker: de har vassa argument som måste bemötas lika vasst, men när en medelålders man med makt gör det ligger anklagelsen om att han är en mansgris alltid för nära till hands.

Jämställd blir politiken först när varken kvinnor eller män använder kön på det sättet, när kvinnor varken avfärdas som fruntimmer eller själva använder kvinnligheten som ett handikapp för att få en mildare behandling.

Dit är det en bit.

Men det gör inte ”mosa Mona” till den massiva kampanj som somliga vill göra gällande.

Snarare handlar det om tarvligt trams som sprids i ilfart för att det finns på nätet.

I Almedalen satsade Mona Sahlin på att visa upp sig som S-classic.

De rödgröna höll pressträff hemma hos Ingvar Carlsson – som hon också lyfte fram under sitt tal, tillsammans med Lisbet Palme och Jan Eliasson. Vid sin sida hela denna dag hade hon sin goda vän, Margot Wallström, populär i breda kretsar.

Avsikten var så tydlig: visa att Sahlin är en av de tunga i S-kärnan, hon förvaltar traditionen.

Tyvärr ser också politiken ut så.

Som om Sverige inte – i bästa fall – precis kommit ut ur den svåraste ekonomiska krisen sedan 30-talet brassas det på med pengar till välfärden. Att ge barn till arbetslösa och föräldralediga mer dagis än dagens 15 timmar i veckan är kanske mysigt, men knappast nödvändigt. Ändå kallar Sahlin det ”arbetslinje”.

Mer anmärkningsvärt är ändå att de rödgröna vill förbjuda offentliga sjukhus att ta emot privata försäkringspatienter – fast gräddfiler för försäkringspatienter inte ens existerar.

Så har de också lätt för att blunda för verkligheten: det krävs av den som tror att val vinns på höjda skatter.

Räkna inte ut Sahlin.

”Någonstans finns det kanske också en gräns där de ständiga diskussionerna om det svaga förtroendet för Mona Sahlin uppfattas som ett hackande – på gränsen till mobbing – av en framstående kvinnlig politiker”, skriver statsvetaren Ulf Bjereld på Makthavare.se.

Det kan slå tillbaka:

Enligt 1994 års SOM-undersökning var hon Sveriges mest populära politiker. Så kom Tobleroneaffären, men när hon 2007 blev partiledare ökade stödet igen och året därpå hade hon högst popularitetssiffror av partiledarna.

Också dagens opinionsläge vänder.

Problemet för henne är att det knappast hinner ske till valet – och sedan är det för sent. Efter en valförlust följer krav på en ny ledare.

Varje gång Mona Sahlin nu försäkrar att hon ”längtar efter den 19 september” är detta en påminnelse om att hon för en kamp mot klockan. Men också om att hon är en fajter.