Det var inget problem ens när busschauffören i Helsingfors på min fråga om vad
en vuxen ska betala drog ihop orden. Min finska var aldrig perfekt och har
rostat betänkligt under några decennier i Sverige, men jag förstår och kan
fortfarande låta som en finne om resonemangen inte är invecklade.
Så mycket mera pinsamt blir det då när jag står där med mynt i näven och
förgäves snabbt försöker få ihop 2,50 euro inför förarens stressade blick.
Till slut plockade han pengarna som ur en liten unges hand, fnysande om att
vi inte hade hela dagen på oss.
Jag har dåligt grepp om slantarna i mitt gamla hemland. Jag förstår inte
omedelbart vad saker kostar, utan behöver översätta varje prislapp till
kronor – väl medveten om att ”gånger tio” är för mycket och ”gånger nio” för
lite. Jag saknar helt enkelt känsla för euron.
Det är illa.
Värre är att jag verkar vara i gott sällskap med halva Europas ledare.
Skuldkrisen skakar EU i grunden.
De som tagit unionen hit är politikerna. De som drabbas är folket och
demokratin och – kanske rentav – det europeiska samarbetet.
”Den ekonomiskpolitiska ansvarskänslan underminerades kraftigt när politiker
och väljare i Grekland, Italien och Portugal fann att oansvarig politik inte
längre snabbt ledde till valuta- och räntekriser”, skrev Junilistans
tidigare ordförande Nils Lundgren på Aktuella frågor i söndags och pekade på
att många ser en politisk union som eurons enda chans:
”Euron har alltså blivit ett hot mot hela det europeiska projektet.”
Han var emot euron hela tiden, men har likafullt en poäng. Europas förenta
stater, köksvägen, är en usel idé.
Men problemet är inte valutan i sig, utan att valutaunionens regler utformats
för vackert väder – inte för att tåla full storm.
Stabilitets- och tillväxtpakten slår fast att budgetunderskotten inte får
överstiga 3 procent av bnp. Statsskulden får vara högst 60 procent av bnp.
Kruxet är bara att EU:s tungviktare – Tyskland och Frankrike – redan 2003
gjorde reglerna lättare än pappret de var skrivna på.
I tisdags beslöt EU:s finansministrar om en skärpning av stabilitets- och
tillväxtpakten – en ny ”sexpack” lagar som ska stärka övervakningen av
euroländernas ekonomi.
Det är ett steg mot en förbundsstat, för nu blir det svårare för
medlemsländerna att driva en självständig ekonomisk politik.
En kris för euron.
En kris för EU.
En kris för demokratin.
I EU väger alltid inrikespolitiken tyngst: ministrar och statschefer möts och
blir kanske överens, men åker sedan hem – och böjer sig för hemmaopinionen.
Det är där rösterna finns.
I den pågående krisen har detta delvis vänts på huvudet, när det övriga Europa
tvingat fram regeringsskiften i krisens Grekland och Italien. Där ekonomer
tar över efter politiker.
Ett demokratiskt problem, förvisso.
Men den som är satt i skuld är icke fri.
Ett annat demokratiskt problem är det Europa som riskerar att växa sig
starkare i krisens skugga, ett Europa präglat av politikerförakt, populism
och nationalism.
Tänk Sverigedemokraterna.
Om det är något Europa mått illa av så är det ju just nationalism – med krig
och folkmord. Det skulle EU sätta stopp för genom att föra länderna närmare
varandra, öka samarbetet och beroendet.
Helt enkelt göra det för dumt och för dyrt att kriga.
Det har fungerat i drygt femtio år nu. Det kunde fungera också framöver. Men
nu rider nationalisterna på oron och ilskan.
EU-kommissionens ordförande José Manuel Barroso verkar tigga om stryk. Han går
ut och säger att alla EU-länder borde införa den gemensamma valutan: ”Att
vara en del av eurozonen, eller att sträva mot det, borde vara det som
definierar EU.”
Det är tufft att försvara euron nu.
Euroskeptikerna säger ”vad var det jag sade”. Federalisterna vädrar
morgonluft: en gemensam valuta kräver inte bara en centralbank utan också
ett finansdepartement. Populisterna vill – som vanligt – skrota hela unionen.
Är det alltså dags för euroförespråkare att göra helt om? Tacka dem som
röstade nej, som Lars Ohly (V) krävde i riksdagen nyligen?
Nej, trots allt.
Barroso har rätt.
EU är lika viktigt som tidigare när det gäller att bygga fred, säkerhet och
välstånd. Den gemensamma valutan är murbruk i detta bygge.
Om euron inte fanns skulle den kanske inte behöva hittas på. Kritikerna har
rätt på flera punkter, Europa är inget optimalt valutaområde.
Men euron finns.
Att Sverige valt att stå utanför eurosamarbetet kan kännas bekvämt just nu,
men följderna av skuldkrisen går inte att välja bort. Så det Sverige tackar
nej till är en möjlighet att påverka besluten om hur krisen ska lösas och en
central position i morgondagens EU.
Det, och en känsla för euron.