Det var klokt – både att Håkan Juholt går och att han fick tillkännage det
själv igår hemma i Oskarshamn, istället för inför medieuppbådet i Stockholm
i fredags.
Mänskligt och värdigt.
”Jag vill inte stå i vägen för den nystart som både Socialdemokraterna och
Sverige nu så innerligt väl behöver”, sade han och avgick med omedelbar
verkan.
Nu behöver han och partiet lugn och ro.
Men historieskrivningen ändrar detta inte:
Det var inte mustaschen som fällde honom. Det var inte hyresbidraget till
kulbons fyra i Västertorp. Det var inte ens fadäsen i Sälen om regeringen,
försvarspolitiken och Sverigedemokraterna.
Det som fällde Juholt var – Juholt.
Han lyckades inte förvalta förtroendet.
Han var ingen ledare.
Han är just så yvig och ostrukturerad som han påstod sig vara. Rätt hade han
också då han konstaterade att ett så stort parti inte kan ”ha en ledare som
är ifrågasatt, som det diskuteras och pratas kring”. Fast då hette ledaren
Mona Sahlin.
Han var inte rätt man på rätt plats. Att han ändå hamnade där skylls på själva
valprocessen – något att tänka på nu när efterträdaren utses.
När ledamöterna i verkställande utskottet inte gav honom sitt oreserverade
stöd och när flera distrikt offentligt krävde hans avgång blev alternativen
få.
Men det som fällde Juholt var Juholt.
Under resans gång har hans svårigheter skyllts på många:
Mediernas fel, påstår Dala-Demokratens chefredaktör Göran Greider: ”medial
häxjakt”. Andra har talat om vuxenmobbning.
Sanningen är att det hade varit tjänstefel att inte rapportera om vad denne
maktman sysslat med. ”Dagens Juholtare” har – tyvärr – inte bara varit
reporterraljans.
Partisplittringens fel har andra pekat på. Men en S-ledare har i uppgift att
ena partiet kring en politik. Gärna en sådan där ”stadig, trygg
socialdemokratisk politik” som Thomas Östros har efterlyst.
Storstadssossarnas fel, de har inte stått ut med att en kille från Oskarhamn
får den finaste posten, har det sagts. Låter som nonsens.
Nej, det som fällde Juholt var Juholt.
Juholt går till historien som den mest kortvarige S-ledaren, med bara tio
månader på posten, men minnet av honom lever länge.
Att fela är mänskligt. Att förlåta är gudomligt. Men det finns gränser till
och med för stryktåliga sossar:
Libyenpolitiken. Grälet om budgeten och a-kassan. Temporära medborgarskap. Den
tomma pulpeten i SVT:s partiledardebatt – walk over till SD.
Reseräkningarna. Kravet på full teletäckning i landet. Hyresersättningen.
Och som lök på laxen återkomsten efter julsemestern i Sälen. Juholt påstod
sig vara en ny människa, bara för att strax bevisa motsatsen och påstå att
regeringen gjort upp om försvarspolitiken med SD.
”Jag har gjort misstag som partiordförande”, sade Juholt igår. Hur stora ”får
framtida forskning utvärdera”.
En S-ledare är en angelägenhet för fler än det egna partiet.
En S-ledare är fortfarande – trots sjunkande väljarstöd – en potentiell
statsminister och en statsminister som inte har kontroll över kopplingen
mellan tanke och tunga är en rysare.
Det största oppositionspartiet måste ha en tydlig politik och en ledare som
kan rikta sökarljuset på svagheterna i regeringens politik.
Med Juholt blev det hela tiden Juholt som stod i fokus.
Vad händer nu?
Partiet måste hitta en ledare som enar partiet – och som partiet står enat
bakom.
Carin Jämtin blir tillfällig ledare, medan de vanliga namnen dammas av:
förutom Jämtin Sven-Erik Österberg, Thomas Östros, Thomas Bodström, Mikael
Damberg, Veronica Palm, Lena Sommestad, Pär Nuder ...
Ingen vet.
Men Håkan Juholt har äntligen gett ett besked som håller: Han leder inte
längre Socialdemokraterna.