Mjölksyran bränner fortfarande i lårmusklerna.
Nåja, nästan.
Malmö är visserligen motvindigt, men påfallande platt.
Den där backen är bara en av utmaningarna för den som vill göra om
trafiksystemet vid Slussen, mellan Gamla stan och Södermalm i Stockholm. En
annan är själva slussen, kopplingen mellan Mälaren och Saltsjön. Lägg till
bussarna, tunnelbanan, Saltsjöbanan, cyklisterna och fotgängarna.
Den största utmaningen är ändå stockholmarna.
Det är lätt att vara raljant:
En rondell som tjänstgör som pissoar. Hur svårt kan det vara?
Hur svårt som helst.
För Slussen ligger mitt i allt.
Och så var det ju det där med stockholmarna. Särskilt kulturnissarna.
”Stolpiga argument. Och nu säger ni till på köpet att politikerna agerar
odemokratiskt”, skrev krönikören Bengt Ohlsson på DN Kultur i veckan, i ett
svar på Marianne Lindberg De Geers svar på hans förra inlägg – där han
sågade det kulturella Stockholms initiativ Kulturslussen, som vill ”medverka
till en stadsutveckling för människan, för naturen, för näringslivet och
kulturen, för Stockholms framtid och för dess unika skönhet”.
Återremittera, lyder kulturelitens krav.
”Å ena sidan ett Ont Högerförslag, med bilar och kommersiella gallerior, och å
andra sidan ett Gott Vänsterförslag med generösa saluhallar, cyklar och
experimentscener, ja, ett enda lyckligt gyckeltåg där det jongleras och
sprutas eld och dricks vin ur svällande läglar”, ironiserar Ohlsson.
Han går till attack mot undertexten att processen för att ta fram det aktuella
ombyggnadsförslaget skulle vara odemokratiskt: ”Det är som om vissa
skönandar på Kulturslussens lista ser det som självklart att en röst från
dem motsvarar ungefär fyra hundra röster från allt vanligt riffraff där ute.”
Detta förslag har harvats i en oändlighet nu, det ena förslaget har följt det
andra – med den gemensamma nämnaren att de inte ser ut som Slussen idag
(Sveriges mest nedkissade och vindpinade betongkoloss).
Men efter alla turer är det enda som står klart att trafiksnurran måste byggas
om, att betongen vittrar sönder och att kraven på knutpunkten inte blivit
mindre med åren.
Fast så var det alltså det stockholmska velandet …
Det brukade sägas att Öresundsbron hade blivit byggd redan på 60-talet om det
handlat om Stockholm.
Må det? Raden av storstilade Stockholmsprojekt som slutat som magplask talar
ett annat språk.
Det flytande hotellet på Riddarfjärden – som inte blev av.
Tillbyggnaden av Gunnar Asplunds tjugotalsklassiska stadsbibliotek – som
stoppades; förgävesprojekteringen kostade 24 miljoner.
Höga hus i största allmänhet hatas – samtidigt som vissa stockholmare nästan
reflexmässigt måste bjuda över Turning Torso.
Och så Slussen, då.
Vilken kakofoni väntar inte den dag det bestäms att det ska byggas en ny opera.
Jag säger inte att alla dessa projekt är bra och kloka och viktiga, att
Stockholm hade behövt dem vart och ett. Konstaterar bara att de stött på
patrull. Skräcken för att göra om misstaget med att riva de gamla
Klarakvarteren sitter djupt, Stockholm har blivit så mentalt K-märkt att
staden riskerar stagnera.
Medan Malmö, en trött postindustriell håla, gett framtidstron ett ansikte. Med
hjälp av lika delar fantasi, mod och betong.
Bron, Bo01, Turning Torso, Orkanen, Dockan, Malmö arena, Citytunneln,
Stadsbibliotekets tuffa tillbyggnad, ett nytt konserthus …
Betongen armeras med optimism.
Sydsvenskans kulturskribent Per Svenssons nya bok Malmö, världens svenskaste
stad. En oauktoriserad biografi fångar denna mentalitet:
”Här är och förblir betongen råast, husen högst, bossarna tyngst, atmosfären
mest amerikansk, kaxigheten störst, framtidshungern mest pockande, det nya
nyast och samförståndsandan mäktigast.”
Genom att bygga rastlöst har Malmö mer än någon annan stad tillämpat Sveriges
osentimentala tro på ingenjörskonst.
En stad som ändå kallas ful är inte så ängslig.
Ja, ja, jag hör redan knorrandet:
Stockholm är Sveriges enda storstad och som boende i Malmö borde jag inte
skoja om vankelmodet, borde jag inte ha en åsikt om vare sig Slussen eller
Stadsbiblioteket, borde jag tiga, kort sagt.
Jag tar till mig av kritiken.
Men fortsätter förundras över stockkonservatismen bland stockholmare som gärna
yvs över att vara radikala. Medan staden sakta förvandlas till ett
Storstadsskansen.