I tisdagens riksdagsdebatt om regeringens budgetförslag fanns en ny vänskap,
en ny ton av samförstånd:
Moderaterna + Miljöpartiet = sant.
Finansminister Anders Borg var vänlig mot Per Bolund – och den nye gröne
ekonomiskpolitiske talesmannen var inte så där bitsk tillbaka som
oppositionen brukar vara. Det rödgröna samarbetet är historia, vänskapen
inom alliansen börjar vara lite sliten och ett nytt välkommet
blocköverskridande samarbete spirar, åtminstone i enskilda frågor.
Ett sådant är den gröna drömmen om sänkt restaurangmoms. Den får nu ta en
tredjedel av statsbudgetens reformutrymme och blir alliansregeringens
främsta åtgärd när det gäller att öka efterfrågan, skapa jobb och parera
krisen.
Krogar mot kris.
Lite magert är det allt.
Jobben skulle vara alliansregeringens kärnfråga. Ut ur utanförskapet. Det ska
löna sig att arbeta.
Nu biter sig arbetslösheten fast på höga nivåer och inte ens regeringen
skönjer någon ljusning på kort sikt – även om prognosen för 2015 ligger på
5,5 procent.
Ändå går alltså den riktigt stora reformposten i budgeten till en sänkning av
restaurangmomsen som kostar 5,4 miljarder kronor, men som inte längre väntas
ge de där 20 000 eller 10 000 nya jobben det tidigare talades om, som
knappast ger ens de 3 500 nya jobb som Borg nu nämner, utan som i bästa fall
leder till att jobb inte försvinner, vilket reformens främste tillskyndare i
regeringen, näringsminister Maud Olofsson (C), varit inne på.
Den vanligtvis så välformulerade finansministern gjorde en rätt slät figur då
han i tisdags presenterade budgeten och försäkrade att ”vi gör vad vi kan”
för sysselsättningen i krisen och trasslade in sig med att tala om rut och
rot – jobb som tillkommit då svarta jobb blivit vita och reformen på det
sättet har finansierat sig själv.
Skulle undret ske att sänkt krogmoms faktiskt ger 3 500 nya jobb så kostar
vart och ett av dessa 1,5 miljoner kronor.
För att vara en regering med jobben i centrum för alliansen en förvånansvärt
vag näringspolitik. Företagen ska sysselsätta, men hur?
Låt oss leka med tanken att pengarna hade petats in i en annan bransch.
Ny klimatteknik. Popundret. Svensk form. Film. Eller varför inte svenskt mode?
Den sista regeringen Persson hade som mål att Sverige år 2006 skulle vara
världsledande på design; upplevelseindustrin med bland annat design, turism
och musik sågs som framtidens melodi:
Designkompetens är den nya svenska råvaran, påstod näringsminister Leif
Pagrotsky (S).
Det var 2003, men känns som länge sedan. Det hände kanske inte så mycket då –
mera snack än verkstad – men ännu mindre efter Persson.
Ändå är detta ingen knapphandel:
Störst på Stockholmsbörsen är H&M, som har över 2 310 butiker i 40 länder och
närmare 87 000 medarbetare. Tillväxtmålet är 10–15 procent per år.
Men enligt Karin Falks nya bok Det svenska modeundret är klädjättens
betydelse mer omfattande än så, den tvingar svenska formgivare att vara
prismedvetna och ”skulle således kunna ses som en styrka när de lanserar sig
internationellt och en förklaring till det svenska modeundrets framgångar”.
Så skulle H&M också bidra till succén för Acne, Whyred, Nakkna, Cheap Monday
...
Oavsett vad man tycker om kläderna så måste man lyfta på hatten för
skickligheten att sälja. Hemma och på export.
I Djävulen bär Prada läxar Vogues legendariska chefredaktör
Anna Wintour upp den nya praktikanten, som bär en jumper i tron att den bara
är blå och billig. Just den färgen blev högsta mode någon säsong tidigare,
gick från catwalken till gatan och varuhusen, skapade jobb och välfärd. För
att göra en lång avsnäsning kort.
Mode är inte bara flärd.
Det är en kulturyttring och en industri.
Form och jobb.
Bröd och skådespel.
Sverige exporterade kläder för cirka 5,7 miljarder första halvåret 2011. Men
Moderådets VD Lotta Ahlvar konstaterar i en intervju i DN (19.9) att det är
ett stort problem för svenska designföretag att det inte finns någon inhemsk
tillverkning. Det är svårt att sy upp provplagg.
”Vi tittar också avundsjukt på hur danska staten prioriterar design- och
modeföretag.”
En fullskalig tekoindustri är historia, men kanske i liten skala? Mer
designutbildning eller bra lokaler? Kanske det är kreditstöd som behövs?
Klädskaparna visar upp kollektioner ett år i förväg och ligger alltså ute
med sina pengar länge, floppar kollektionen sedan ligger katastrofen nära.
Jag vet inte exakt vad modebranschen behöver, men det borde Fredrik Reinfeldt
(M) veta – för visst hör väl klädfolket till den där verkligheten där
statsministern rör sig?
Det behövs nytänkande för ökad sysselsättning.
Hur skulle det vara med mer kläder och mindre käk, Anders Borg?
Nålpengar till modebranschen kanske inte – heller – ger så många fler jobb.
Men det är åtminstone lite mer framtidsinriktat och definitivt coolare än
extradricksen i krögarfickor.