Frågan var retorisk. Men utnämningarna väcker tankar om vad som krävs av en
bra politiker och hur en politiker skall vara för att gå hem i stugorna.
Intelligent innantilläsning imponerar inte. Svenska väljare tycks uppskatta
personer med tydliga åsikter som uttalas i klarspråk, passion och kunskap.
Som Cecilia Malmström (FP)?
Nja.
Sveriges nya EU-kommissionär är en entusiastisk europé. Välsorterad i skallen.
Doktor i statsvetenskap, språkkunnig, tidigare EU-parlamentariker,
EU-minister. En Brysselbroiler som vänder åter, perfekt som kommissionär –
hon kommer att kunna sitt sakområde bättre än ministerrådet,
EU-parlamentarikerna och de andra kommissionärerna.
Men för att platsa som populär allmänpolitiker är hon lite nördig. På
experters vis.
Klara åsikter, passion och kunskap. Som Maud Olofsson (C)?
Nja.
Centerledaren har lett sitt parti i tydligt liberal riktning. Men kärnkraften
fortsätter att sätta krokben för henne, för partiet och för alliansen.
Kovändningen i vintras då alliansen öppnade för ersättande kärnkraft må ha
varit hur väl motiverad som helst, och hon må ha hanterat frågan hur
skickligt som helst inför partistämman, och hon må ha varit hur tydlig – och
tårögd – som helst när uppgörelsen presenterades: ”Jag gör det här för mina
barns och barnbarns skull.”
Likafullt är detta ett problem för ett kärnkraftsskeptiskt parti. Och för
alliansen, där Folkpartiledaren nu ogenerat ägnar sig åt borgerlig
kannibalism och talar om 2010 års val som ett ”kärnkraftsval”.
Atomerna skavde i Olofssons sko när hon trampade snett om Vattenfall. Hon har
inte klarat ägarrollen, hon har inte gett tydliga ägardirektiv – hon har
helt enkelt inte kunnat hantera den statliga energijättens
kärnkraftsinnehav.
Just detta gör henne kanske inte impopulär i breda folklager – vem bryr sig om
Vattenfall? – men trassliga förklaringar och något som liknar halvsanningar
skadar förtroendet för politikern. Och hela härvan skadar regeringen:
Den gröna profilen är lika angelägen som skör – och affären färgas av brunkol
och kärnkraft.
Regeringsdugligheten vägs och mäts i valet – och affären präglas av sjabbel
och bristande beslutsförmåga.
Åsikter, passion och kunskap. Som Maria Wetterstrand (MP)?
Ja.
Vad är så märkvärdigt med henne? Det frågade Godmorgon, världen! i P1 i
söndags och fick till svar: saklig, påläst, engagerad; en person som äger
språket, visar känslor, brinner för att göra något, lite pitpull – släpper
inte taget i debatter ...
Det finns något av Olof Palmes ”politik är att vilja” över detta.
Kvinna, visst, men Wetterstrand spelar inte på det kvinnliga. Som Ursula
Berge, samhällspolitisk chef på Akademikerförbundet SSR, säger så är hon
”den första kvinnliga politiker som verkligen bara är en duktig politiker”.
Så duktig att hon kan tala enkelt om svåra saker.
I Synovates senaste mätning av förtroendet för partiledarna ligger
Wetterstrand som god tvåa efter statsminister Fredrik Reinfeldt (M) – och
har passerat S-ledaren Mona Sahlin och Olofsson. 38 procent hyser stort
eller mycket stort förtroende för det gröna språkröret.
Lägst förtroende åtnjuter Lars Ohly (V). Så efter en eventuell rödgrön
valseger 2010 blir läget intressant när Wetterstrand enligt MP:s regler
måste sluta som språkrör 2011.
Då står de rödgröna utan henne – men kvar med opop Ohly.
En på väg upp, en på väg ner, en på väg till EU. Vart är Sarah Palin på väg?
Just nu är hon tillbaka, ex-guvernören i Alaska, ex-vice presidentkandidaten,
som bästsäljarförfattare med boken Going Rogue. Men har denna högerkristna
hockey mum kommit igen för att gå hela vägen? Till Vita huset? Det kan väl
aldrig gå?
Tydlig är bra och hon är övertydlig. Men extremkonservativa åsikter är
extrema. Väljare är i regel vettiga – och lever i verkligheten.
I Vellinge florerar främlingsfientlighet, men det är en liten minoritet som
solkar kommunens rykte. Majoriteten ser längre än till egen bakgård och egen
plånbok, visar mätningar som Sydsvenskan låtit göra: 58 procent av invånarna
vill ta emot flyktingar. 25 procent säger nej. 63 procent tycker att
kommunledningen inte gjorde rätt då den ville stoppa boendet för de
ensamkommande flyktingbarnen.
Kommunalrådet Lars-Ingvar Ljungman (M) försöker vifta bort detta med att ”det
inte alltid går att svara ja eller nej på en fråga som är en komplicerad
historia”.
Men medan han inte tror att ”folk” har förmågan att svara så har han själv
inga som helst problem att säga nej till något så komplicerat som
flyktingmottagande.
Entydigt.
Valet nästa år visar om den tydligheten räcker – eller om det också krävs
bättre kontakt med väljarnas verklighet.