Pengar till idrotten fördelas av politiker, de flesta länder har en
idrottsminister. Idrott är vi mot dem, klubb mot klubb, land mot land. I
internationella tävlingar tar nationer mått av varandra, inte sällan med
stats- och regeringschefer på läktarna.
Idrott är politik.
Även om idrottsorganisationerna inte medger det.
I Kina skulle OS öka respekten för mänskliga rättigheter, men när Amnesty
inför spelen visade att situationen tvärtom försämrades under
förberedelserna ville Internationella olympiska kommittén inte ta i frågan:
”IOK är en idrottsorganisation och är det några som skall trycka på så är det
våra politiker och FN och kanske även alla företag som etablerar sig”, sade
viceordförande Gunilla Lindberg som en kommentar till Amnestyrapporten i
Ekot: ”Vi är inte en politisk organisation.”
Som om det var politikerna – eller företagen – som beslöt att Peking skulle få
arrangera OS.
OS i Berlin 1936 var en motbjudande uppvisning i nazismens estetik. OS i
Moskva tjänade kommunisternas propaganda. Några gånger har länder inte fått
delta i spelen – av politiska skäl. Fler gånger har spelen bojkottats – av
politiska skäl.
Politik och offentlig sport hör ihop.
Och det är inget nytt. Vid de delfiska spelen år 370 före Kristus krävde
tyrannen Jason, med ambitioner att härska över hela Thessalien, 10 000
offerdjur som skulle tåga i en procession genom halva Grekland ända till
Delfi. Syftet var att visa upp Jason som from så han skulle bli vald till
ledare för de delfiska spelen.
Politisk pr.
Så att det nu i helgen blir protester mot Israels Davis Cup-lag, från dem som
fördömer Gazaoffensiven, är inte mycket att orda om. Åsiktsfrihet och
demonstrationsfrihet gäller.
Men resten:
* Att de grupper som vill stoppa matchen inte tar avstånd från våldsverkare.
* Att fritidsnämnden beslutar om spel utan publik av ”säkerhetsskäl” och
lägger sig platt inför ett – outtalat – hot. Oacceptabelt i en demokrati,
oavsett om hotet kommer från terrorister eller illbattingar med gatsten.
* Att beslutet har en klar politisk slagsida – och föder misstanken om att
fritidsnämnden i Malmö styr svensk utrikespolitik.
Nu när matchen står inför dörren och långväga demonstranter äntrar bussarna
till Malmö frågar läsare som missat våra ledare vad Sydsvenskan tycker. Det
visar huvudledaren den 20 februari, efter beslutet i fritidsnämnden som
Stoppa matchen-kampanjen kallade en ”halv seger”:
”För demokratin och rättsstaten är det en halv förlust. Minst./ .../När
fritidsnämndens mjukryggade röda majoritet lämnar walk over inför hoten från
en liten grupp extremister är det också ett politiskt ställningstagande.
Demokratin–Gatans parlament: 0–6, 0–6, 0–6.”
Matchen väcker internationell uppmärksamhet. Och International Herald Tribune
citerade Sydsvenskan i en artikel på första sidan, där nyheter från Malmö
inte hamnar så ofta: ”As things stood, Sydsvenskan, the Malmo newspaper, was
calling it a walkover against democracy. The score: 0–6, 0–6, 0–6.”
Idrott och politik diskuterar jag idag på Malmö högskola med Olof Holmgren,
Nätverket Stoppa matchen, Rolf Jönsson, Riksidrottsförbundet och Tomas
Peterson, Kutte Jönsson och Johan Norberg från Malmö högskola.
Och ser fram emot en spännande match.