Med åren fick jag inse att fler än hon bryr sig. Ståndssamhället är avskaffat,
men adeln är något många förhåller sig till. Med ilsket (o)rättvisepatos,
avundsjuka eller nyfiken beundran.
Och inte avtar intresset nästa år, med två prinsessbröllop ...
Adeln har övervintrat och verkar gå mot en ny vår, i samma genre som de
kungliga: formellt maktlös, men med ett informellt inflytande och visst
underhållningsvärde. Hur förklaras annars det stora intresset för
tidskrifter om kungliga och överklass – Svensk Damtidning är långtifrån
ensam längre – och den stora uppmärksamheten för Björn af Kleens färska bok
Jorden de ärvde (Weyler)?
Den beskriver enkelt uttryckt orättvisan med fideikommiss: adelns ägor är
större än Gotland – och går odelade i arv från far till äldste son. En stor
orättvisa, men en som inte drabbar särskilt många.
Boken skulle inte vara någon kioskvältare om inte författaren hade tagit sig
in i salongerna och fått de adliga att lätta sitt hjärta lite för mycket.
Här finns ett nyckelhål in till dem som inte öppnar dörren för kreti och
pleti.
Varför är adeln intressant?
”Jag kan inte förstå hur man kan tycka att den inte är det”, sade af Kleen i
Sydsvenskan i söndags. Visst, här finns ju allt: släktfejder, slott, pengar
och anor. Som Dynastin, med klass.
Men adeln har inte mer makt än medelklassen.
”Jag var på en fest för ett tag sedan på ett av de stora slotten och det slog
mig att ingen av de etthundrafemtio gästerna tillhörde eliten. Ingen av dem
hade längre ett smack att säga till om i stort i samhället”, säger en
intervjuad i Susanna Popovas bok Överklass – en bok om klass och identitet,
en beskrivning av adeln och den nya överklassen som ”köper gårdar, gärna i
Sörmland, och tar jägarexamen och vill bli bjudna på jakter”.
Popova tyckte att om det skall gå att tala om klass så måste det också gå att
tala om överklass – när arbetarklass och klassresor ses som rumsrena.
Självklart. Ändå är det förbryllande att överklassen trollbinder så många i
ett samhälle så dominerat av medelklass och meritokratisk ambition.
Klasstillhörighet engagerar, trots uppfattningen om Sverige som ett jämlikt
samhälle.
I den forna rikshalvan Finland – där delar av adeln hade sina förläningar och
stannade efter 1809 – har den illusionen aldrig uppkommit. Där har
överklassen inte försökt ligga lågt, där har arbetarklassen inte medvetet
gett sig ut på klassresa.
Finländarna har valt mataffär, idrottsförening och bank utifrån
klassidentitet, men inte talat om det.
Släkttystnad är ett ord som lanseras i antologin De andra – en bok om klass
(Söderströms), där Maria Björnberg-Enckell börjar så här: ”Farmors pappa
sköts i arbetsrummet på gården en dag i februari 1918 för att han tillhörde
fel klass. Fel klass på fel ställe vid fel tidpunkt.”
Det är i ett nötskal förklaringen till att finländarna tiger om klass på två
språk; inbördeskriget 1918. En erfarenhet Sverige saknar.
Att överklassen är inne visar också alla varianter på ”vad är det för fel med
Svensson?” – alltså att folk vill byta sina vanliga släktnamn med -son mot
fantasifulla förvrängningar av adelsnamn, som Berneckow eller Silvergrip.
Ändå är det inte klass som ger status, skriver Marie Söderqvist Tralau i boken
Status – vägen till lycka (Norstedts), utan förvärvade meriter:
Att vara allmänbildad, duktig på sitt arbete, ha arbetat ihop en egen
förmögenhet, vara engagerad och duktig förälder och att kunna många språk.
Lite hjälper det förstås att födas till goda förhållanden, riktigt samma
möjligheter har vi inte – oberoende av klass, kön och etnisk härkomst. Men
aldrig förr har vägen till status och respekt i våra nordiska
välfärdssamhällen varit så enkel för den som anstränger sig.
Klass intresserar.
Kittlar.
På S-kongressen förra veckan var detta ett givet tema.
Men är klass relevant?
Liberalismen har lyft fram individen och sopat undan den konservativa synen,
som gäller både till höger och vänster, att vi tillhör det kollektiv vi
fötts in i. Med liberalismen kom rätten att välja liv, det är vars och ens
drömmar och handlingar som gäller.
Redan väljarbeteendet visar att klassbegreppet har passerat bäst före-datum,
allt fler väljare fattar rationella beslut utifrån politik, inte
partilojalitet.
Sveriges första medelklassregering har rätt då den pekar på den riktiga
skiljelinjen i dagens samhälle: inne eller ute, med eller inte.
Utanförskapet.
För den som inte kan försörja sig är klassbakgrund en bisak – det drabbar
överklass och arbetare lika hårt. För individen spelar det som varit mindre
roll än det som är.