Mungipor åkte ner och ögonbryn upp då Ebba von Sydow 2005 i en intervju i P1
talade klass; överklasstjejen från Göteborgs solsida, modebloggaren som blev
journalist, pappa skeppsmäklare, mamma läkare:
”Eftersom jag jobbar hårt så är jag väl arbetarklass.”
Allvar? Ironi? Provokation? Citatet blev hur som helst en klassiker.
”Klass-iker” ...
Nu snackas det klass igen.
Klasshat sägs ha fällt förre S-ledaren Håkan Juholt. Moderaterna kallar sig
det nya arbetarpartiet. Förbundet Allt åt alla bussar nyfikna på en bisarr
”överklassafari” till Solsidan.
Veckans klassfråga handlar om att jobba till 75.
När statsminister Fredrik Reinfeldt (M) luftade tanken på att vi behöver jobba
mer för att rädda framtidens välfärd tog det hus i helvete.
Vox populi var inte nådig:
Det är väl lätt att säga för en som aldrig jobbat på bygget. Det är tufft att
orka fram till dagens pensionsålder. Nej, nej, nej. När ska man hinna njuta
av livet?
Samtidigt har vissa 80-åringar inte en tanke på att pensionera sig. Fast de
sliter inte i vården; konstnären, författaren och galleristen med silver vid
tinningarna kan räknas till den kreativa klassen. Och så har vi rörmokaren
och snickaren som kan gå ner i tid och jobba precis lagom.
Utan schema. Utan stämpelur. Utan stress.
Fritt och flexibelt.
Detta är pudelns kärna:
Kampen om tiden.
Att jobba mycket håller på att bli ett privilegium för de socioekonomiskt
starka grupperna. Arbetarklassen drabbas av tillfälliga påhugg, vikariat och
ofrivilliga deltider med inkomster som det inte går att leva på; få orkar
hänga med hela vägen till pensionen.
Klasskillnaden handlar om möjligheten att påverka den egna situationen och
fördela arbetet så att det passar in i livspusslet.
Mitt i denna brännheta fråga trampade alltså Reinfeldt:
Studier efter fyllda 50 år. Karriärbyte mitt i livet. Möjlighet att arbeta
till 75 år.
”Vänsterns syn är att när jobbet blir för tungt så blir man förtidspensionär
... Men jag skulle snarare säga att när jobbet blir för tungt så får jag
jobba med något annat”, sade han i DN i måndags.
”Om människor tror att vi kan leva allt längre och korta ner vårt arbetsliv,
då kommer pensionen att bli lägre.”
Inga reformer ligger på ritbordet just nu, Reinfeldt ville bara ”rita om den
mentala kartan”. Och han behövde återerövra platsen i mediefokus, efter
månader med idel S-trassel.
Så planerat var utspelet.
Men också angeläget.
Fler måste jobba mer om vi ska lyckas behålla välfärden.
Pensionssystemet är inte trolleri. Det bygger på omfördelning och eget arbete.
Och det är inte i fara. Om det påminner den rapport från Internationella
valutafonden som Fokus lyfter fram:
Medan kostnaderna för pensionerna fortsätter stiga i länder som Norge, Finland
och Schweiz så ligger Sverige bra till. Utgifterna kommer rentav att minska.
För när svenska pensionärer lever längre så minskar utbetalningen per månad.
Pensionssystemet är robust.
Men du blir fattigare.
Många har helt enkelt inte råd att pensionera sig tidigt. Dessutom välkomnar
många rätten att jobba kvar längre, också som anställd, att inte fasas ut
och fösas bort.
Andra stretar emot. De längtar efter ett liv efter jobbet och ser på pensionen
som frigivning efter ett långtidsstraff.
Inget konstigt med det.
Men vem tar notan för välfärden?
När allmän pension infördes år 1914 var pensionsåldern 67 år, men
medellivslängden under 60 år. När det nya pensionssystemet kom år 2000 var
medellivslängden 80 år och pensionsåldern på pappret 65 år; den faktiska
pensionsåldern är bara 64,3 år.
Av de barn som föds nu förväntas varannan få fylla 100 år. Ska de ”njuta av
livet” de sista 35 åren? Efter att i bästa fall ha kommit in i arbetslivet
vid 25?
Om ett decennium fyller fyrtiotalisterna 80 år och kräver mer vård. Då kommer
vi att märka av att samtidigt som vi lever längre föds det färre barn: 2010
gick det 3,5 personer på varje person över 65 år i EU, 2060 väntas siffran
vara kring 1,5.
Ska vi ha välfärden kvar måste fler jobba mer. Hur populärt det är anas när
tårgasdimmorna skingras i Aten.
Populärt är knappast heller det alternativ som statsvetaren Joakim Palme
pekade på i Studio Ett i onsdags:
Höja skatten.
Med 13,50 kronor per intjänad hundralapp.
Kritiken mot Reinfeldts förslag kommer främst från vänster. Arbetare har
svårast att orka ett helt arbetsliv – pensionsåldern måste vara flexibel.
Men samtidigt är det också arbetarklassen som drabbas om välfärden urholkas.
Det inser de kloka.
Fler måste våga byta jobb mitt i arbetslivet, skrev Ylva Johansson (S)
häromdagen i Aftonbladet.
Statsministern kunde inte ha sagt det bättre.