Kunnig och klädd

Men stil hade hon, växlade mellan två klänningar från Marimekko som utan tvekan kunde bäras idag. Den ena hade vertikala tunna ränder i svart och grafitgrått, med ljusare besparing och liten ståkrage. Den andra var lindblomsgrön med rutor i lila.

Betty Björkqvist, populär lärarinna i fyran, var chic. Men läppstiftet matchade inte de rosa blommorna i hennes bruna skjortklänning, det var för orange. Det störde mig då och känslan sitter i.

I högstadiet – läroverket – bar mina manliga lärare alltid kostym. Mest proper var Harry Gayer, svensklärare som undervisade iförd fluga. En oerhört engagerad lektor, som dessvärre hade dåligt tålamod med tröga ungar.

Som man är klädd blir man hädd.

I den serie om skolan som Maciej Zaremba väckt så mycket uppmärksamhet med i vår finns också kläderna med som en markör; lärare som visar eleverna respekt genom att klä sig som en vuxen på jobbet.

Självklart, men knappast okontroversiellt.

”Svenskt 1980-tal var ett vulgärt decennium. Det var pengarnas och populismens tid. Aldrig har orden ’konservativ’ och ’tradition’ haft en fulare klang”, skriver Zaremba i DN: ”Lärarstudenter som länge gått i snickarbyxor och hävdat att de också var arbetare (det var ju inget särskilt med läraryrket) började befolka fackexpeditionerna. De var skeptiska till kulturarvet. Det mesta av det var ju så borgerligt. Det var ’folkets kultur’ som var den genuina och demokratiska.”

Tänkvärt är också det som en Malmölärare för de yngre årskurserna säger i Tiina Meris signerade ledare (Sydsvenskan 20.4):

”Som lärarkandidat mötte jag en lärare som sade att han aldrig skulle klä sig i jeans inför en arbetsdag i klassrummet. En lärare kan inte klä ner sig. Han eller hon måste trots allt vara representativt klädd, eftersom barn lägger märke till de signaler som klädseln skickar.”

Kläderna är självklart inte det viktigaste, skälet till att jag minns mina lärare är deras absoluta auktoritet i klassen. De hade det vi elever kommit dit för att få:

Kunskap.

Vi sysslade aldrig med den där egna ”forskningen” som mina barn nu, läraren delade med sig av sin kunskap. På gott och på ont, det är angeläget att kunna ta reda på saker själv, men det behövs också grundkunskap – den som min historiemagister, med smeknamnet Grevinnan, kallade skelettet:

Det viktiga var att förstå historiens förlopp, att se hur en händelse ledde till en annan, men inpluggade årtal behövs att hänga upp trenderna på.

I veckan deltog jag i en debatt i Göteborg, där Vetenskapsfestivalen numera är ett lika säkert vårtecken som picknickarna på Floras kulle; den för­s­­­­­­­ta invigdes av den norske upptäckts­resanden Thor Heyerdahl år 1997.

Jag har varit med där förr, men blir ändå imponerad över ambitionen: en festival som inte handlar om öl i plastmugg och halvbra musik utan vetenskap, forskning och kunskap och som ändå är både folklig och skojig. Och viktig i ett land som kallar sig kunskapsnation.

Årets tema är kreativitet och bland annat belönas skolelever för bästa nyord: rymdstor, dröm-dröm, pryla ...

Inte saknas det internationella stjärnor heller.

Forskning handlar idag inte om ensamma geniers snilleblixtar, utan nästan alltid om komplexa processer och teamarbete. Men trots detta måste individerna ha god grundkunskap.

Den måste skolan lära ut och de som gör jobbet då är lärarna. De måste vara bra pedagoger, måste kunna undervisa, men också besitta ämneskunskapen. En lärare som undervisar i matte måste vara utbildad i matte, en svensklärare i svenska.

Att skriva om skolan låter sig knappt göras längre, ämnet väller ut över alla bräddar. Detta är vårens hetaste fråga i Sverige.

Det märktes i veckan i Göteborg, där frågan gällde om undervisningen förändras av ny forskning. Det brände i debatten om Jan Björklunds krav på att skolk skrivs in i betygen. Det framgick på Kulturhuset i Stockholm i onsdags, där DN ordnade en bred skoldebatt utifrån Maciej Zarembas artikelserie – som dagen därpå diskuterades också i riksdagen på Folkpartiets initiativ. Det tog sig uttryck i att Studieförbundet Näringsliv och Samhälle startade ett flerårigt forskningsprogram, SNS Utbildningskommission, med fokus på hur Sverige ska kunna stärkas som kunskapsnation.

Och på tisdag debatteras skolan på SNS: Hur kommer det sig att så stora ansträngningar och resurser lett till så lite resultat?

Att mitt i allt detta komma dragande med ”klädkod” kan verka futtigt.

Se det som en bit i mosaiken – djävulen bor ju i detaljerna.

Det handlar naturligtvis inte om kritik av enskilda lärares klädsmak. Det handlar om attityden, om att ta plats, om att visa respekt för lärarrollen och eleverna och den gemensamma arbetsplatsen.

Svårt i mjukisbyxor, helt enkelt.