Alla år med S-styre i Sverige har gjort borgerliga värderingar och traditioner
till något som behöver förklaras och försvaras, åtminstone inför
kultureliten.
Danmark är forskelligt.
Medan de stora exportföretagens Sverige, som genom åren haft stor
arbetskraftsinvandring, står med portarna vidöppna mot världen känns
Danmark, trots sin gigantiska handelsflotta, mer inåtvänt.
I småföretagens och jordbrukens land pryder dannebrogen hemmen vid fest, där
väger traditioner och borgerliga värderingar tungt, där tycks människorna
kunna oändliga gamla sångtexter utantill – medan svenskar med möda klarar
två verser av Du gamla du fria.
Det är inte den danska regeringen som skapat den mentaliteten.
Ändå är det ett intressant resonemang som Ann-Sofie Dahl, docent i
statsvetenskap och kolumnist i Sydsvenskan, ger sig in på i sin nya bok
Matadorlandet – Om det borgerliga Danmark.
För visst spelar också politiken en roll för mentaliteten – och frågan är om
den svenska alliansregeringen försitter sin chans att åstadkomma en
förändring på djupet.
Dahls förklaring till att en borgerlig regering haft makten i Danmark tjugo av
de senaste trettio åren är dels en underliggande borgerlighet i
”Matadorlandet”, dels det flexibla valsystemet, en marginaliserad
socialdemokrati, välfärdsstatens bevarande, værdikampen, borgerligt
samarbete och ”Schlütereffekten” – efter den tidigare konservative
statsministern Poul Schlüter.
Men stalltipset inför valet är att Socialdemokraterna nu kommer igen.
För också där har den borgerliga regeringen fastnat i förvaltning, idéerna
lyser med sin frånvaro. I Sverige framstår femte jobbskatteavdraget som en
allt mer tveksam reform för sysselsättningen och pr-värdet av ”mer-av-samma”
är mycket begränsat.
Visionerna inför framtiden får man gissa sig till.
Allt medan S kan starta långsiktig opinionsbildning, peka på problemen i
samhället, få väljarna att omfatta synen och erbjuda sina lösningar. Så som
alliansen inför valet 2006 lyfte fram utanförskapet.
Problemformuleringsprivilegiet, makten att sätta dagordningen i den offentliga
debatten, finns inte längre hos alliansen.
Regeringen Reinfeldt står inför en stökig höst. Problemen att i
minoritetsställning få igenom sin politik tar all kraft, särskilt som hela
den politiska prestigen satsas på ytterligare ett jobbskatteavdrag.
Det finns inte plats att jobba för den värderingsförändring som fyra
borgerliga partier rimligtvis önskar. För det kan väl inte bara vara makten
de är ute efter?
När det handlar om välfärden är likheterna slående.
Det börjar redan med att en ung högerpolitiker – i Danmark Anders Fogh
Rasmussen, i Sverige Fredrik Reinfeldt – skriver en bok och kritiserar det
rådande välfärdssystemet.
Fra socialstat til minimalstat heter Foghs – med budskapet att statens uppdrag
måste krympas. Det sovande folket heter Reinfeldts – med budskapet att
statens åtaganden ska minskas och den generella välfärdspolitiken överges.
Men båda drabbas uppenbarligen av insikten om att välfärden inte bara är
omhuldad av väljarna, utan också bra för landet.
När Fogh går till val 2001 är det med löftet om skattestopp, ett löfte inte
bara om att skatten inte ska höjas, utan också om att den inte ska sänkas.
Välfärden ska inte krympas.
Löften som känns igen från den borgerliga alliansens Sverige.
Så är välfärden – lyckligtvis – inte längre en blockskiljande fråga i de
nordiska välfärdsländerna.
Skattesänkningarna som gett svenskarna större makt över de egna pengarna är en
viktig del i en borgerlig politik. Men den som vill förändra ett samhälle
måste nå djupare.
Dahl lyfter fram Foghs værdikamp: kulturetablissemanget och ”vänsterkontrollen
över debattklimatet och kulturen” behövde utmanas.
Men Sverige är inte Danmark.
Matadorlandet har ett (små)borgerligt grundackord som inte är lika lätt att
upptäcka i Sverige. Värdet av den danska regeringens värdekamp kan dessutom
diskuteras, den fick en stark slagsida och har – utöver stolliga initiativ
till kulturkanon – styrd av Dansk Folkeparti kommit att handla nästan
uteslutande om ”utlänningar”.
Invandrarfientligheten är inget att sukta efter, men annars finns det trots
allt en del att lära av grannen.
Sverige skulle må bra av lite kaxigare ifrågasättande och hetare debatt samt
av en flexiblare arbetsmarknad med dansk flexicurity.
Men de borgerliga regeringsåren borde också ge bättre utdelning av att utbilda
sig och jobba mer – slopad värnskatt, mer glupande hunger efter att starta
eget – enklare regler för företag, större självklarhet i att försörja sig
själv.
Sverige kunde må bra av att bli lite danskare.
Utan att stänga dörrarna mot världen.