Okej, det är att generalisera för grovt, men visst förändras principerna,
perspektiven och prioriteringarna med barn.
Först ut med att svära i kyrkan var Nina Björk, författare till den moderna
svenska feministbibeln Under det rosa täcket, med en kolumn i DN 2005:
”Samtidigt som vi är fria så har vi lite, lite ont i magen. Det är när vi
lämnar våra barn på dagis den första tiden när de är så små, så små och de
måhända inte riktigt vill och de måhända gråter en skvätt eller kramar och
kramar våra ben.”
Hon menade att barn inte borde få börja i förskolan före fyllda två och inte
ha så långa dagar där. Visst känner många igen sig, visst är vi många som
väljer senare dagisstart om det går, visst har många fler än hon fått
uppleva att personalen viftar undan ungens förtvivlanstårar med att ”så
snart du försvinner utom synhåll är han glad igen”.
En klen tröst, för att lämna sitt gråtande barn är vidrigt och känslan sitter
i halva dagen.
Även om få vill gå så långt som till att tänka bort dagis så stöder många, i
handling, Nina Björks tankar.
Tidigthämtarna.
Föräldrar som dyker upp närmare fem hittar ett i stort sett tomt dagis. De
andra barnen har gått hem. Bra för dem, säkert; föräldrars åttatimmarsdag
plus resor blir en riktigt lång arbetsdag för barnet. Ändå är det lite
märkligt:
Hur hinner föräldrarna jobba?
När blev kort dag på dagis status?
För det är det – barnen som hämtas sist är det lite synd om. Också ungarna
själva har lärt sig detta. Min äldste son, som jag som frilans med kontoret
i samma hus som förskolan i regel hämtade tidigt – till reducerad taxa som
passade mina inkomster – och som alltid fick vara ledig på alla dessa
planeringsdagar och höstlov och februarilov och påsklov och hela sommaren,
berättade att detta höjde hans aktier bland kompisarna.
Tid som mått på kärlek?
Men jag hämtade inte tidigt för att jag inte litade på att han hade det bra,
tvärtom. Han var på dagis just för att ha det bra, för att ha jämnårigt
sällskap och aktiviteter och pedagogisk verksamhet.
En färsk rapport från fackförbundet Kommunal – vars syfte naturligtvis är att
peka på att mer personal ger bättre verksamhet – visar att många försöker
hämta sina barn tidigt för att ”alla andra” gör det.
Hälften av föräldrarna i undersökningen känner sig pressade att hämta tidigt
från förskolan, var fjärde senast klockan fyra och över hälften före halv
fem.
Varför?
Enligt rapporten är den vanligaste orsaken dåligt samvete för att många andra
barn blir hämtade tidigt, sedan följer förskolans öppettider och dåligt
samvete för kvaliteten på barnomsorgen eller för att barnet inte vill gå
långa dagar.
Detta ständigt gnagande samvete ...
Som om livspusslet inte var svårt nog att lägga ändå.
Fortfarande är det mammorna som hämtar i störst utsträckning, mammor som går
ner i arbetstid och betalar med sämre lön nu och lägre pension sedan. Och
som drabbas av stress varje eftermiddag, därtill.
Men vad säger det om dagis att dagen där skall vara kortkort?
Om föräldrarna inte litar på att barnen har det bra, att de trivs och har kul,
utan måste hämtas tidig eftermiddag – skall barnen överhuvudtaget vara där
då?
Blir ett dåligt föräldrasamvete lite mindre dåligt om barnets dag blir lite
kortare? Då ses ju dagis bara som ”förvaring” och det är barn för dyrbara
för.
”Mitt dagis”, säger 8-åringen med glad röst och pekar varje gång vi går förbi
Södertull.
Han stortrivdes där och sörjde när det var dags att börja skolan och
förskoleklass – som han sedan bums förälskade sig i trots att verksamheten
var inhyst i en sliten barack, ”paviljong”. Det var inte heller förskolans
trånga lokaler eller vindpinade lekplats på taket han saknade, utan
människorna.
Dagis är vad personalen gör det till; i bästa fall kul och bra för
språkutveckling, social kompetens och motorisk färdighet – med vuxna som
bara har i uppgift att ta hand om barnen.
Barnlyx.
Malmö är en stad på väg mot 300 000 invånare, inte minst tack vare babyboomen.
I fjol föddes det fler barn här än något av de senaste trettio åren – drygt
5 000 – och kurvan pekar uppåt. Det är fullt sjå på kvinnokliniken.
Dessutom flyttar det barn hit.
Grattis, Malmö.
Barnen är framtiden och Malmö en framtidsstad. Men då måste staden också ta
väl hand om barnen.
Det ställer krav på tillräckligt många bra dagis, förskolor där föräldrarna
inte behöver tävla om att hämta tidigast varje dag utan hinner sköta sitt
jobb, fast förvissade om att barnen har det bra – och lär för skolan och
livet. Och som ungarna talar om med glad röst flera år efter att de börjat
skolan.
Där börjar framtiden.