Längst på dagis vinner

Heidi Avellan.
När fan blir gammal blir han religiös och när feministen blir mamma blir hon kristdemokrat – och vill stanna hemma med vårdnadsbidrag – eller åtminstone dagisskeptisk.

Okej, det är att generalisera för grovt, men visst förändras principerna, perspektiven och prioriteringarna med barn.

Först ut med att svära i kyrkan var Nina Björk, författare till den moderna svenska feministbibeln Under det rosa täcket, med en kolumn i DN 2005:

”Samtidigt som vi är fria så har vi lite, lite ont i magen. Det är när vi lämnar våra barn på dagis den första tiden när de är så små, så små och de måhända inte riktigt vill och de måhända gråter en skvätt eller kramar och kramar våra ben.”

Hon menade att barn inte borde få börja i förskolan före fyllda två och inte ha så långa dagar där. Visst känner många igen sig, visst är vi många som väljer senare dagisstart om det går, visst har många fler än hon fått uppleva att personalen viftar undan ungens förtvivlanstårar med att ”så snart du försvinner utom synhåll är han glad igen”.

En klen tröst, för att lämna sitt gråtande barn är vidrigt och känslan sitter i halva dagen.

Även om få vill gå så långt som till att tänka bort dagis så stöder många, i handling, Nina Björks tankar.

Tidigthämtarna.

Föräldrar som dyker upp närmare fem hittar ett i stort sett tomt dagis. De andra barnen har gått hem. Bra för dem, säkert; föräldrars åttatimmarsdag plus resor blir en riktigt lång arbetsdag för barnet. Ändå är det lite märkligt:

Hur hinner föräldrarna jobba?

När blev kort dag på dagis status?

För det är det – barnen som hämtas sist är det lite synd om. Också ungarna själva har lärt sig detta. Min äldste son, som jag som frilans med kontoret i samma hus som förskolan i regel hämtade tidigt – till reducerad taxa som passade mina inkomster – och som alltid fick vara ledig på alla dessa planeringsdagar och höstlov och feb­ruarilov och påsklov och hela sommaren, berättade att detta höjde hans aktier bland kompisarna.

Tid som mått på kärlek?

Men jag hämtade inte tidigt för att jag inte litade på att han hade det bra, tvärtom. Han var på dagis just för att ha det bra, för att ha jämnårigt sällskap och aktiviteter och pedagogisk verksamhet.

En färsk rapport från fackförbundet Kommunal – vars syfte naturligtvis är att peka på att mer personal ger bättre verksamhet – visar att många försöker hämta sina barn tidigt för att ”alla andra” gör det.

Hälften av föräldrarna i undersökningen känner sig pressade att hämta tidigt från förskolan, var fjärde senast klockan fyra och över hälften före halv fem.

Varför?

Enligt rapporten är den vanligaste orsaken dåligt samvete för att många andra barn blir hämtade tidigt, sedan följer förskolans öppettider och dåligt samvete för kvaliteten på barnomsorgen eller för att barnet inte vill gå långa dagar.

Detta ständigt gnagande samvete ...

Som om livspusslet inte var svårt nog att lägga ändå.

Fortfarande är det mammorna som hämtar i störst utsträckning, mammor som går ner i arbetstid och betalar med sämre lön nu och lägre pension sedan. Och som drabbas av stress varje eftermiddag, därtill.

Men vad säger det om dagis att dagen där skall vara kortkort?

Om föräldrarna inte litar på att barnen har det bra, att de trivs och har kul, utan måste hämtas tidig eftermiddag – skall barnen överhuvudtaget vara där då?

Blir ett dåligt föräldrasamvete lite mindre dåligt om barnets dag blir lite kortare? Då ses ju dagis bara som ”förvaring” och det är barn för dyrbara för.

”Mitt dagis”, säger 8-åringen med glad röst och pekar varje gång vi går förbi Södertull.

Han stortrivdes där och sörjde när det var dags att börja skolan och förskoleklass – som han sedan bums förälskade sig i trots att verksamheten var inhyst i en sliten barack, ”paviljong”. Det var inte heller förskolans trånga lokaler eller vindpinade lekplats på taket han saknade, utan människorna.

Dagis är vad personalen gör det till; i bästa fall kul och bra för språkutveckling, social kompetens och motorisk färdighet – med vuxna som bara har i uppgift att ta hand om barnen.

Barnlyx.

Malmö är en stad på väg mot 300 000 invånare, inte minst tack vare babyboomen. I fjol föddes det fler barn här än något av de senaste trettio åren – drygt 5 000 – och kurvan pekar uppåt. Det är fullt sjå på kvinnokliniken.

Dessutom flyttar det barn hit.

Grattis, Malmö.

Barnen är framtiden och Malmö en framtidsstad. Men då måste staden också ta väl hand om barnen.

Det ställer krav på tillräckligt många bra dagis, förskolor där föräldrarna inte behöver tävla om att hämta tidigast varje dag utan hinner sköta sitt jobb, fast förvissade om att barnen har det bra – och lär för skolan och livet. Och som ungarna talar om med glad röst flera år efter att de börjat skolan.

Där börjar framtiden.

Författare:
Publicerad 19 mars 2011 00.27
Uppdaterad 19 mars 2011 00.27

Heidi Avellan
Ledarbloggen
Läsarpulsen
Toppnyheterna just nu