Mycket jobb återstår, mycket tålamod krävs. Revolutionen har bara börjat,
förklarade Azza Kamel.
Vad ger den kvinnorna?
De stod på Tahrirtorget i Kairo och krävde demokrati och mänskliga
rättigheter. De visade minst lika stort mod och lika fast beslutsamhet som
männen. Dessutom har det gång på gång påpekats, bland annat i FN:s Arab
Human Development Report 2005, att brist på jämställdhet är ett av hindren
för utveckling i arabvärlden.
Ändå verkar också denna revolutionsvår mynna ut i att alla är jämlika. Men
vissa är mer jämlika än andra.
Så var det redan under den ryska revolutionen; Lenin var ingen kvinnosaksman.
Sovjetkvinnan fick visserligen gå ut i arbetslivet och slita som en hel
karl, fast därtill skulle hon sköta allt hemarbete.
I Egyptens övergångsregering sitter bara en kvinna och i kommittén som ska ta
fram en ny grundlag inte en enda. De ultraortodoxa muslimska salafisterna
hotar kvinnorna och kräver att dessa återvänder hem och inte ställer upp i
valet. Armén har gripit och genomfört ”oskuldstester” på unga kvinnor som
övernattat på torget – förment för att visa att soldaterna inte våldtagit
dem.
Kvinnor blir också här i första hand kön och först i andra hand människor.
Kvinnors underliv – på engelska ironiskt nog private parts – blir också här
en offentlig angelägenhet.
Den goda nyheten är att världen ser och att egyptiska feminister som Azza
Kamel ser på framtiden med tillförsikt.
Under krigen på Balkan väckte den svenska läkaren Christina Doctare stor
uppmärksamhet då hon avslöjade hur våldtäkter användes som vapen. Dessvärre
var det varken första eller sista gången som massvåldtäkter blir en del av
krigföringen.
Vidrigheterna fortsätter idag, inte minst i Kongo-Kinshasa. Ingenstans i
världen begås våldtäkter så ofta som just där. Men Minority Rights Group
International, MRGI, pekar i sin årliga rapport på att kvinnor från
minoritetsfolk i många länder är mål för otaliga övergrepp i både krig och
fred.
Att kön och våld hänger samman kan vi dessvärre se på närmare håll. Också i
Sverige ses en kvinnas dygd som släktens egendom och skam straffas med döden.
Lyckligtvis tycks det svenska rättssystemet så småningom lära sig att hantera
detta våld i hederns namn. I veckan föll den nya domen mot dem som torterade
ihjäl Abbas Rezai i Högsby 2005 – hans flickväns föräldrar dömdes till tio
års fängelse för mord.
I Axess (5/2011) påstår chefredaktör Johan Lundberg att ”svenska namnkunniga
feminister” regelmässigt överser med hedersrelaterat våld ”medan de upprörs
av bristande kvinnlig representation i bolagsstyrelser”.
Han hävdar att feminister är kulturrelativister och att de förklarar att
flickor ”trillar” från balkonger med samma könsmaktsordning som gör att
pojkar klär sig i blått och leker krig.
Detta är avsett att provocera. Och lyckas.
Men osant och dumt är det likafullt att påstå att könsmaktsordningen och
pojkar i blått upprör feminister mer än hedersrelaterat våld. Fast Lundberg
är inte den ende som har fått detta om bakfoten och som har noll koll på
liberal feminism.
Svenska feminister får ofta höra att det är dags att lyfta blicken från ”små
löneskillnader”, könsfördelning i den akademiska världen eller
näringslivstoppen, eller kanske från hur hemarbetet fördelas. Lyfta blicken
och jobba för bättre förhållanden för kvinnor i andra länder.
Varför det?
Inte för att det inte finns att göra, men varför just feministerna?
Frågor om mänskliga rättigheter för kvinnor är ingen kvinnofråga. Det är en
fråga för kvinnor och män. För mänskligheten.
Brott mot kvinnor är ingen kvinnofråga, det är ett polisärende.
Och när det gäller arabländerna så hänger den ekonomiska utvecklingen tätt
samman med hur kvinnorna behandlas, för där liksom här utgör kvinnorna en
väsentlig del av begåvningsreserven, där liksom här är många kvinnor
välutbildade och där liksom här påverkar mammor samhällsutvecklingen genom
att överföra värderingar till sina söner.
Jämställdhet gynnar alla.
Men som FN:s färska millenniemålsrapport visar så ökar inte jämställdheten som
det var tänkt och dödligheten i samband med graviditet och förlossning är
fortsatt hög.
Det har gått mer än trettio år sedan det musikaliska världssamvetet John
Lennon mördades och trist nog – outsägligt trist nog – är hans ord lika
aktuella idag som då de skrevs 1972:
Woman is the nigger of the world.
Också efter den arabiska våren.