Lenin mer än Lennon

Mycket jobb återstår, mycket tålamod krävs. Revolutionen har bara börjat, förklarade Azza Kamel.

Vad ger den kvinnorna?

De stod på Tahrirtorget i Kairo och krävde demokrati och mänskliga rättigheter. De visade minst lika stort mod och lika fast beslutsamhet som männen. Dessutom har det gång på gång påpekats, bland annat i FN:s Arab Human Development Report 2005, att brist på jämställdhet är ett av hindren för utveckling i arabvärlden.

Ändå verkar också denna revolutionsvår mynna ut i att alla är jämlika. Men vissa är mer jämlika än andra.

Så var det redan under den ryska revolutionen; Lenin var ingen kvinnosaksman. Sovjetkvinnan fick visserligen gå ut i arbetslivet och slita som en hel karl, fast därtill skulle hon sköta allt hemarbete.

I Egyptens övergångsregering sitter bara en kvinna och i kommittén som ska ta fram en ny grundlag inte en enda. De ultraortodoxa muslimska salafisterna hotar kvinnorna och kräver att dessa återvänder hem och inte ställer upp i valet. Armén har gripit och genomfört ”oskuldstester” på unga kvinnor som övernattat på torget – förment för att visa att soldaterna inte våldtagit dem.

Kvinnor blir också här i första hand kön och först i andra hand männi­skor. Kvinnors underliv – på engelska ironiskt nog private parts – blir också här en offentlig angelägenhet.

Den goda nyheten är att världen ser och att egyptiska feminister som Azza Kamel ser på framtiden med tillförsikt.

Under krigen på Balkan väckte den svenska läkaren Christina Doctare stor uppmärksamhet då hon avslöjade hur våldtäkter användes som vapen. Dessvärre var det varken första eller sista gången som massvåldtäkter blir en del av krigföringen.

Vidrigheterna fortsätter idag, inte minst i Kongo-Kinshasa. Ingenstans i världen begås våldtäkter så ofta som just där. Men Minority Rights Group International, MRGI, pekar i sin årliga rapport på att kvinnor från minoritetsfolk i många länder är mål för otaliga övergrepp i både krig och fred.

Att kön och våld hänger samman kan vi dessvärre se på närmare håll. Också i Sverige ses en kvinnas dygd som släktens egendom och skam straffas med döden.

Lyckligtvis tycks det svenska rättssystemet så småningom lära sig att hantera detta våld i hederns namn. I veckan föll den nya domen mot dem som torterade ihjäl Abbas Rezai i Högsby 2005 – hans flickväns föräldrar dömdes till tio års fängelse för mord.

I Axess (5/2011) påstår chefredaktör Johan Lundberg att ”svenska namnkunniga feminister” regelmässigt överser med hedersrelaterat våld ”medan de upprörs av bristande kvinnlig representation i bolagsstyrelser”.

Han hävdar att feminister är kulturrelativister och att de förklarar att flickor ”trillar” från balkonger med samma könsmaktsordning som gör att pojkar klär sig i blått och leker krig.

Detta är avsett att provocera. Och lyckas.

Men osant och dumt är det likafullt att påstå att könsmaktsordningen och pojkar i blått upprör feminister mer än hedersrelaterat våld. Fast Lundberg är inte den ende som har fått detta om bakfoten och som har noll koll på liberal feminism.

Svenska feminister får ofta höra att det är dags att lyfta blicken från ”små löneskillnader”, könsfördelning i den akademiska världen eller näringslivstoppen, eller kanske från hur hemarbetet fördelas. Lyfta blicken och jobba för bättre förhållanden för kvinnor i andra länder.

Varför det?

Inte för att det inte finns att göra, men varför just feministerna?

Frågor om mänskliga rättigheter för kvinnor är ingen kvinnofråga. Det är en fråga för kvinnor och män. För mänskligheten.

Brott mot kvinnor är ingen kvinnofråga, det är ett polisärende.

Och när det gäller arabländerna så hänger den ekonomiska utvecklingen tätt samman med hur kvinnorna behandlas, för där liksom här utgör kvinnorna en väsentlig del av begåvningsreserven, där liksom här är många kvinnor välutbildade och där liksom här påverkar mammor samhällsutvecklingen genom att överföra värderingar till sina söner.

Jämställdhet gynnar alla.

Men som FN:s färska millenniemålsrapport visar så ökar inte jämställdheten som det var tänkt och dödligheten i samband med graviditet och förlossning är fortsatt hög.

Det har gått mer än trettio år sedan det musikaliska världssamvetet John Lennon mördades och trist nog – outsägligt trist nog – är hans ord lika aktuella idag som då de skrevs 1972:

Woman is the nigger of the world.

Också efter den arabiska våren.