I Kamerun utsätts en kvinna av fem för våldtäkt eller försök till våldtäkt,
uppger tidningen. Det är i det sammanhanget som breast ironing uppstått.
Unga kvinnors bröst gnids med heta stenar. Tanken är att de ska bli fula så
att kvinnorna inte lockar våldtäktsmän – som om våldtäkt handlade om att
offret förför förövaren – eller blir gravida för unga.
Vilka monster är det som bränner bröst till oformlighet, förstör bröstvårtorna
så det blir omöjligt att amma?
Kvinnor. Mammor.
Av kärlek.
Det är lite som med mammor som låter könsstympa sina döttrar.
De gör det inte för att det ska bli ohyggligt smärtsamt att ha samlag och föda
barn eller för att komplikationerna vid förlossning ska bli svåra. De vill
sina döttrars bästa. De vill väl, men det blir fel.
Möjligen kan rentav hedersvåld betraktas i ett sådant sammanhang:
Den unga kvinnan ska skyddas mot dåligt rykte, det handlar om hennes heder –
och hela klanens. En uppgraderad variant av ”vad ska grannarna säga”.
Släktens heder bor mellan kvinnans ben.
En slöja är uttryck för samma förtryck:
Det gäller att dölja kvinnan för männens blickar, skydda henne för hans
lustar, förment omöjliga att tygla.
Förra fredagen våldtogs en 12-årig flicka i Stockholm. På väg till en kompis
överfölls hon i en port.
Vilken 12-åring får nu kila över till kompisarna? Låt mig gissa att många
föräldrar i Stockholm nu kringskär sina barns tillvaro mer än vanligt.
Offren för detta testosteronstinna våld är långt fler än de som faktiskt
våldtas, för rädslan för övergrepp får många kvinnor och barn att stanna
hemma eller hålla sig från parker och mörka gator.
Också hos oss anpassar sig alltså offren.
En kvinna kan inte skriva detta utan att klassas som rabiat manshatare så jag
lånar ur Eskil Fagerströms briljanta Lundakrönika ”Män är djur, inte minst i
buskagen”(Sydsvenskan 9.7):
”Är det något som gått åt helvete på allvar någonstans, kan du vara säker
på att det är en karl som varit i farten. ... De gör staden otryggare. Hela
zoner mutas in där barn, kvinnor och gamla, det vill säga, tre av fyra
Lundabor, inte känner sig säkra.”
Nej, alla män är inte djur – för att tala utifrån Ireen von Wachenfeldts,
tidigare ordförande för kvinnojourförbundet Roks, beramade zoologiska
betraktelse. Det stora flertalet män är lika illa berörda över det som sker
som du, jag och Eskil Fagerström.
Skulden är inte heller kollektiv. Alla män bär självfallet inte ansvar för vad
några män gör.
Det är inte heller samma förtryck här som där – för att låna ett annat famöst
vänsterfeministiskt uttalande, dåvarande Vänsterpartiledaren Gudrun
Schymans: ”samma normer, samma strukturer och samma mönster finns i såväl
talibanernas Afghanistan som i Sverige”.
Att kvinnor förtrycks av ett politiskt system, som i Saudiarabien, eller av
lokala sedvänjor, som i Afghanistan, är något annat än att enskilda män
förgriper sig på kvinnor.
Med en så grov förenkling att alla män buntas ihop och förtrycket görs till
ett och samma överallt så går det inte att rå på problemen.
Sverige är inte Somalia, Lund är inte Kamerun, kvinnors liv ser olika ut på
olika ställen.
Men sant är att det finns en rad brott där kvinnor är offer och där förövarna
är män.
Kvinnor drabbas som direkta brottsoffer, men också för att de inte har makt
över sin kropp, chans att välja sitt liv, möjlighet att lämna misshandlande
makar eller sambor för att de saknar egna pengar. De drabbas för att
tillvaron blir snävare när rädslan att råka illa ut kringskär rätten att
röra sig fritt och klä sig efter egen smak.
Också i Sverige.
När kvinnor låter bli att gå ut om kvällen eller undviker mörka parker eller
ser sig tvungna att betala för taxi hem istället för att ta bussen – då har
vi hamnat i samma träsk som får kvinnor i Kamerun att stympa sina döttrar.
Då har blotta risken för att våldtas redan gjort kvinnan till ett offer.
En hårresande jämförelse?
Gradskillnaden är enorm, självfallet, det är något helt annat att få sina
bröst brända än att välja en annan väg hem på kvällen. Men artlikheten finns
där.
Beteendet är styrt av vad en man kan tänkas göra. Rädslan regerar.
I Lund som i Kamerun.