De nya moderaterna försökte framstå som ett Svenssonparti. Statsminister
Fredrik Reinfeldt utlovade en regering för hela Sverige. Men de första
hundra dagarna har inte riktigt övertygat.
I Sverige brukar den politiska och ekonomiska makten vara uppdelad. Men nu
tog de välbärgade plats i Rosenbad och på något sätt anses de i högre grad
än andra ha svårt att släppa sitt egenintresse. Eller så ses detta
egenintresse som mer egoistiskt än andra.
Så anklagades också regeringen omedelbart från fackligt håll för att föra en
klasspolitik och skapa ett nytt låglöneproletariat. Det pekas på
”överklassfasoner” med svarta barnflickor och semestervisten som ägs av
bolag i skatteparadis.
Och avslöjandena om utrikesminister Carl Bildts miljonklipp gör det inte
lättare att bli kvitt denna stämpel.
En av de segare myterna om Sverige, vid sidan av neutralitet och den
världsbästa välfärden, är den om ett klasslöst samhälle.
Klass är känsligt och omskrivningarna många. ”Socioekonomisk tillhörighet”.
”Socialgrupp”. ”Studieovana hem”. Klass kamoufleras med adress: överklass
bor knappast i Rosengård, arbetare sällan på Näset.
Den svenska arbetardiktningen har på 2000-talet fyllts på med två
Augustprisbelönade skildringar om uppväxt i skånsk arbetarmiljö på 60- och
70-talet: Torbjörn Flygts Underdog och Susanna Alakoskis Svinalängorna.
I verkligheten har arbetarbakgrund mest framstått som en chic accessoar för
en intellektuell medelklass.
Men kulturjournalisten Anneli Jordahl förde in ett nytt allvar med sin
debattbok Klass – är du fin nog? (Atlas) 2003.
Att det är skillnad på folk och folk lärde hon sig någonstans mellan
arbetarhemmet på Söderslätt och umgänget på Näset. Idag har hon – på egna
meriter – hamnat i kulturetablissemanget och känner att det skaver.
Klassresenären kan inte de sociala koderna och skrattar för högt.
”Min socioekonomiska flytt från invandrargetto till Östermalm har
biverkningar som folk sällan förstår. Resan upp har gått så snabbt att jag
numera alltid har lock för öronen”, skrev författaren Dilsa Demirbag-Sten i
Expressen (9.1).
Detta talas det sällan om. Vem skulle göra det? Medelklassen tänker inte på
saken. Arbetarklassen bryr sig inte. Men många känner igen sig.
Alla kan läsa på högskolan och säga du och hej. Inkomstskillnaderna jämnas
ut. Men medelklass är inte helkaklat badrum och Volvo; det handlar om
inflytande. Om språk och kontakter och självförtroende.
Klassresan är naturligtvis möjlig. Men i kulturens finsalonger är
arbetarklassens barn ofta fumliga. Och underklassen har inte försvunnit,
försäkras i antologin Tala om klass (Ordfront):
”Delar av arbetarklassen är hel och ren och tar sig fram hyfsat.
Underklassen stavar dåligt, äter dåligt och sover dåligt.”
Femton kvinnor berättar här om sina klassresor. Om kulturkrockar.
Orättvisor. Redaktör Susanna Alakoski skriver om sina rötter i finsk fattig
arbetarklass också i Svinalängorna. Bokens felstavade finska irriterar –
strömmingslåda heter silakkalaatikko, inte sillakkanlaatikko, skruvmejsel är
ruuvimeisseli, inte ruvimejseli – tills jag läser felen som en klassmarkör:
I 60-talets skola fanns inte hemspråksundervisning. Finska var inte ett
officiellt minoritetsspråk. Och folkpartiets nya krav att förbjuda andra
språk än svenska i klassrummen väcker misstanken att invandrares språk ses
som lika underklassiga idag.
Också överklassen beskrivs nu med ny penna. Drygt trettio år efter Annette
Kullenbergs Överklassen i Sverige och tjugo respektive tio år sedan Cecilia
Hagen med sin oefterhärmliga stil i böckerna om Fredrik och Charlotte
avslöjar allt från ”fint folks” underkläder till brist på kulturell polish
kommer debattören Susanna Popova i vår ut med boken Överklass. En bok om
klass och identitet (Lind & Co).
Överklassen med dess egna ord – som att kika genom nyckelhålet.
Överklassen har varit tabu, menar hon, men tror till skillnad från Annette
Kullenberg inte att den håller på att försvinna. Tvärtom, nyrekryteringen
tryggas av det ökande antalet miljardärer.
Cecilia Hagen vet att pengarna ibland finns generationer bort, men menar att
förebilden ändå är klar: brittiska Sloane Rangers.
Fast deras livsstil med jakt och gods är en dröm som många i den svenska
överklassen inte kommer närmare än shopping på Mulberry.
Och idag släpar kreti och pleti på handväskor från denna brittiska stilikon.
Till och med feministtidskriften Bangs chefredaktör Karin Eder-Ekman noterar
en hög ”Mulberry Bayswater-frekvens” på lunchrestaurangen – och bidrar själv
till denna.
Varumärket som symbol för tillhörighet. Klass som rollspel. Ett slags
jämlikhet det också.
Men det viktiga är självfallet att alla har chansen att göra sina livsval.
Oavsett socioekonomisk eller etnisk bakgrund, kön eller adress.
Och att varje regering är en regering för hela Sverige.