Med mätt mage

I Egypten står, eller snarare ligger, den tidigare presidenten Hosni Mubarak inför rätta, åtalad för korruption och för anstiftan till dödsskjutningar som krävde 840 människoliv.

Trots fortsatta strider tycks också Libyens diktator Muammar Kaddafi ha tvingats från scenen.

Näste man till rakning måste vara Syriens tyrann Bashar al-Assad; omvärlden skärper äntligen tonen mot landet och kräver hans avgång.

Så faller de en efter en. Så avlövas allmakten. Despoterna som styrt med hjälp av skräck och låtit slakta sina landsmän tvingas till sorti. Och folk som kämpat för friheten har nått sitt mål.

Eller?

Sanningen är att det vi ser i Nordafrika och Mellanöstern bara är början på början. Mycket arbete återstår, mycket tålamod krävs – och fler regimer måste falla. Ge oss tio år, sade den egyptiska människorättsaktivisten och feministen Azza Kamel under den gotländska politikerveckan:

Revolutionen har bara börjat. Revolutioner tar tid.

Men framryckningen i Libyen kan ingjuta nytt mod i den arabiska vår som redan hade börjat likna en modlös höst.

I Egypten har det styrande militärrådet redan visat tecken på maktgalenskap då det angripit demonstranter och förbjudit utländska valobservatörer under parlamentsvalet i höst. Folket blir alltmer otåligt – de tidigare frihetskämparna vill ha ett bättre liv och en bättre vardag. Nu.

Bara omkring hälften av alla röstberättigade i Tunisien har registrerat sig för att få delta i höstens val.

Hur morgondagen ser ut i Libyen vet ingen med säkerhet, men det är naivt att tro att nästa steg skulle vara demokrati.

Detta är ett land där Afrikas ”galne hund” Muammar Kaddafi har härjat fritt i 42 år, där det saknas erfarenhet av en parlamentarisk demokrati, där stammar står mot varandra och risken för strider mellan olika rebellgrupper är uppenbar.

Vapen översvämmar landet och den konservativa kultur som präglar landet försvinner inte bara för att Kaddafi är borta. Tillsammans med militant islam på uppgående riskerar detta att hota friheten, konstaterade den libysk­amerikanske poeten Khaled Mattawa i Kulturradion i torsdags: ”De få landvinningar som kvinnor gjort under Kaddafiregimen kan till exempel komma att hotas.”

Revolutionsromantiker i väst som gärna framhåller att ett kämpande folk förtjänar sin frihet – och inte får ifrågasättas – glömmer så lätt att muslimsk fundamentalism och sharialagar ligger närmare till hands än demokrati av västerländskt snitt.

Det enda som står klart är att chansen att bygga en demokrati finns.

Men sådana chanser har försuttits förr:

För tjugo år sedan slogs världen med häpnad när glasnost och perestrojka banade väg för Sovjets fall. Ett fritt Ryssland verkade plötsligt möjligt – men dessvärre gällde den gamla sanningen att ifall något verkar för bra för att vara sant så är det i regel inte sant.

Ryssland blev ingen demokrati.

Det som tog över var en rövarkapitalism där några snabbt roffade åt sig den gemensamma egendomen och de andra blev utan. De fattiga är fortfarande fattiga, medan de rika vräker sig i pengar. Många drömmer sig tillbaka till den kommunistiska diktaturen, då vardagen trots allt var enklare.

Åtminstone sett i backspegeln.

Den politiska makten koncentreras till regeringspartiet Enade Ryssland, som håller på att bli lika dominerande som kommunistpartiet en gång var.

I Mellanöstern är despotiska fasoner mer vanliga än demokratiska traditioner. Länderna är i regel inte ekonomiskt välutvecklade. Islam lägger sig ofta som en blöt filt över samhället, inte minst i de mer fundamentalistiska former som förtrycker kvinnorna och håller dem borta från förvärvs­livet, vilket bland annat FN:s Arab Human Development Report 2005 har påtalat: brist på jämställdhet är ett av hindren för utveckling i arabvärlden.

Mycket står i vägen.

Men också här har människorna rätt till frihet, demokrati och ekonomisk utveckling.

Folket drömmer inte bara om att få tycka och tala öppet, de vill också ha ett bättre liv. Så snart friheten är vunnen förväntar man sig en skönare vardag med arbete, lön, varor att köpa ...

I Ryssland som i Egypten.

Omvärlden kan inte slå sig till ro med att tyrannerna faller och rebellerna vinner i land efter land.

Det är nu den verkliga kampen börjar, det är nu samhällena ska byggas upp, från demokratiska institutioner till ett fungerande finansväsende och fastighetsregister – och här behövs omvärldens hjälp.

Väst måste släppa en del av de frusna libyska tillgångarna; samhället behöver pengar, libyerna behöver lön.

Som den tyske författaren Bertolt Brecht slår fast: Erst kommt das Fressen, dann die Moral.

Frihet är viktigast.

Fast inte på tom mage.