”Moderaterna har fått ta alla positiva sidor med alliansen, medan de tre andra
partierna alla har påverkats negativt. Moderaterna måste ha ett mer
lyssnande ledarskap”, sade hon i DN igår.
C är Moderaternas tydligaste motkraft inom alliansen med sin kamp för en
uppluckrad arbetsmarknadslagstiftning och inom C är det, vid sidan av
partiledaren Maud Olofsson, Annie Johansson som klarast formulerar kritiken:
”Moderaterna ser problemet, men vill inte ta fajten. Jag tror det handlar om
ren taktik och strategi för att locka över socialdemokratiska väljare.”
Det ligger en del i att M är las-kramare mer av taktiska än ideologiska skäl.
Och i att partiet låter de tre småpartierna i alliansen ta de hårdaste
smällarna – som Olofsson om Saab under den ekonomiska krisen.
Nu väntas statsminister Fredrik Reinfeldt (M) ge Försvarsmakten grönt ljus att
flytta svenska trupper i Afghanistan till den södra delen av landet, där
säkerhetsläget är betydligt allvarligare – medan C och FP menar att frågan
måste gå via riksdagen.
I den nya regeringen glömmer M också bort allt vad generositet heter och tar
inte bara flest portföljer, utan också de tyngsta.
Detta lönar sig, uppenbarligen, på kort sikt:
I helgens Sifo fortsatte M att växa och är nu med 32,4 procent Sveriges
största parti. Småpartierna gick tillbaka – när det gäller C och KD verkar
det som om taktikröstare i valet nu återvänt till M.
Men om M fortsätter mangla de andra så förblir en borgerlig valseger 2014 en
dröm. För alliansen med småpartierna behövs om M inte räknar med egen
majoritet. Och stöddiga har de blivit, Stormoderaterna, men det finns väl en
gräns?