När vi bor här och de bor där

Heidi Avellan.
När stenarna viner i Rosengård, när praktiskt taget alla vuxna i Herrgården saknar jobb, när två av tre elever i Nya Lövgärdesskolan, Göteborg, i våras gick ut nian med ofullständiga betyg och när unga gör uppror i Paris förorter ...

Då är något ruttet. Inte bara i Malmö, utan i Sverige. Europa.

Då har integrationen misslyckats.

Men då har också Rosengård problem.

Integrationsminister Nyamko Sabuni (FP) lyckades visserligen i sitt uppsåt att hitta några ”positiva berättelser” i onsdags – märkligt vore det väl om det inte fanns familjer som trivs i Rosengård. Men trångboddheten och arbetslösheten är lika verkliga efter ministerns besök i verkligheten.

Malmös plan Välfärd för alla slår fast att många barn till invandrare ”kan få stora svårigheter att komma in på arbetsmarknaden, till och med större än deras föräldrar. Anledningen är att många saknar förebilder med föräldrar som arbetar”.

Vart tionde barn i Sverige lever i vad Rädda Barnen kallar fattigdom och andelen fattiga barn är nästan tio gånger större i Malmö än i Lomma och nästan tio gånger större i Rosengård än i Husie. I Rosengård bedöms fler än 60 procent av barnen vara fattiga.

Så ser segregationens fula tryne ut:

Folk far illa. Och främlingsfientligheten växer.

Moderaterna tuffar till sig i det förslag som presenterades i tisdags, Fler vägar in – nycklar till Sverige och det svenska samhället. Partiet trampar snett med förslaget att kunna dra tillbaka medborgarskap, men kan vara något på spåren när det gäller invandrares rätt att bosätta sig var som helst.

Det skulle fortsatt vara fritt att välja ort, men fel val kostar: ”Möjligheten att välja eget boende finns kvar men leder till lägre ersättning. Den som väljer en överetablerad kommun får ingen ersättning alls”, förklarade migrationsminister Tobias Billström (M) på DN Debatt i tisdags.

Tufft – för också milt tvång är olustigt. Men tänkvärt.

Inte minst i Malmö.

Herrgården byggdes för 3 000 människor, nu är 5 000 skrivna där och polisen uppskattar det verkliga antalet till 8 000. Trångboddhet är bara förnamnet. Endast 15 procent av de vuxna har arbete.

Trångboddhet och arbetslöshet är segregationens kärna. Ekonomiska incitament kan användas för att rå på problemen, där har Moderaterna rätt.

Vuxna, infödda som invandrare, måste i första hand försörja sig på eget arbete, bidrag är ett alternativ för dem som av någon anledning inte klarar detta. Att bosätta sig där det finns jobb och bostäder borde därför vara självklart.

För både infödda och invandrade.

Jobbristen är ett problem, konstaterar nationalekonomen Yves Zenou i Europaperspektiv 2009: Hur gemensam är den europeiska gemenskapen? men hävdar att boendesegregation är allvarligare:

”I de flesta europeiska länder finns en betydlig etnisk segregering med hög arbetslöshet och utbrett bidragsberoende i områden dominerade av invandrare och minoriteter.” De boende lär sig inte majoritetsspråket, de har få kontakter med arbetsgivare och ”genom social normbildning, individers identitetsutveckling och familjers kulturöverföring kan förväntningar om dåliga arbetsmarknadsutsikter, vare sig de är korrekta eller ej, bli självuppfyllande”.

Alltså:

Barn som inte ser vuxna gå till jobbet räknar inte med att jobba som vuxna.

Zenou konstaterar också att sannolikheten för att bli ”oppositionell” är högre för dem som bor i invandrartäta områden och pekar på USA, där vissa svarta elever i utsatta områden förkastar normer som ses som uttryck för den vita kulturen: att vara duktig i skolan är ”acting white”, begåvade unga väljer att underprestera.

Poängen är att invandrare som bor isolerade från majoritetskulturen kan välja att inte ens försöka bli en del av den.

Så hamnar vi då i Försvarshögskolans Rosengårdsrapport – den som fått Sabuni till Malmö – som visserligen var ett hafsverk, men vars slutsatser om tilltagande extremism ändå oroar. Att reli­giös fundamentalism gror i delar av området är ingen nyhet.

”Skitrapport”, slog forskaren Pernilla Ouis fast i Sydsvenskan i onsdags: ”Men slutsatserna stämmer. Den religiösa puritanismen går in i människors vardagsliv.” Hennes exempel är åttaåringar som inte får delta i skolans simundervisning, ”en konstig sexualisering av barn”.

Som skolorna accepterar.

Det duger inte.

Samhället måste stå upp för sina värden och inte hänge sig åt kulturrelativism. Individens frihet,

respekt för lagarna och alla människors lika värde gäller alla. Också små invandrarflickor.

Nu ställs krav på invandrare. Det är helt rätt.

Men skall integrationen lyckas är det lika viktigt att ställa krav på samhället.

Författare:
Publicerad 20 februari 2009 21.29
Uppdaterad 21 februari 2009 00.05

Heidi Avellan
Ledarbloggen
Läsarpulsen
Toppnyheterna just nu