Fast när M vill lansera sig som ”arbetarparti” eller ett parti för
”allmänintresset” – som rimligen i samma stund blir ett nymoderat
särintresse – går tankarna osökt till George Orwells nyspråk, där orden
börjar betyda sin motsats.
Och om språket kan justeras, varför inte också historien?
Statsindividualismen.
En som tycks gilla begreppet är regeringens pr-man, statssekreterare Per
Schlingmannn, mannen bakom Moderaternas historieomskrivning – som i veckan
väckte stor uppmärksamhet då partisekreterare Sofia Arkelsten petade in
partiet på den vinnande sidan i rösträttskampen.
Historikerna Lars Trägårdh och Henrik Berggren, tidigare journalist på DN,
lanserade det år 2006 i sin bok Är svensken människa?
De granskade välfärdens maktrelationer och pekade på att i Tyskland förhåller
sig staten till familjen, i USA står familj och individ enade i den
grundmurade antipatin mot statlig inblandning, medan den svenska modellen
bygger på att den enskilde står i ett direkt förhållande till staten både
vad gäller skyldigheter och rättigheter.
Staten gör individen stark.
Utomlands har Sverige betraktats som ofritt och som exempel på en absolut
stat, etatism. Men som motvikt fanns sockenstugan och den professionella
förvaltningen.
Ett dubbelt arv som Socialdemokraterna – statsbärande parti och folkrörelse,
samtidigt – gjorde anspråk på:
I folkhemmet möttes staten och småfolket.
Men den svenska statsindividualismens Magna Charta är enligt Trägårdh och
Berggren skriven redan tidigt 1800-tal av Erik Gustaf Geijer:
”Vem ska lösa dessa motsägelser, om ej staten”, citerar de honom och
analyserar: ”Det är staten som ska befria individerna från det tvång och
beroende som finns kvar i gemenskaper som hittills har konstituerat
samhället: familj, stånd, skrån.”
Den 1 maj 2007 uppmanade Schlingmann, då partisekreterare, i Expressen alla
som dagligen går till sina arbeten att manifestera styrka och solidaritet,
men också ge utlopp för missnöje. För ”äntligen har Sverige fått en regering
som lyssnar när arbetarna i dag demonstrerar”.
Att stjäla arbetarrörelsens dag är att vända begreppet ut och in.
Tidskriften Fokus pekar på hur han försöker ändra bilden av Sverige som i
grunden socialdemokratiskt, försöker måla om bilden av ett land med Palme,
Abba och Bergman; nation branding med hjälp av storytelling:
”Nyckeln låg i Trägårdhs idé om den svenska statsindividualismen. Att Sverige
i själva verket var ett land uppbyggt av radikal individualism – inte
kollektivism”, skriver Claes Lönegård i Fokus.
M kan fortsätta krama välfärden, det behövs inget systemskifte om modellen
ändå hela tiden var något annat än socialdemokratisk ...
Nytänk eller nyspråk?
I det idéprogram som M antog förra helgen står:
”Kampen för rättvisa har också historiskt varit en stark drivkraft för
rösträtt, mot apartheid, för jämställdhet, mot diskriminering och för
rättsstat. För Moderaterna är rättviseperspektivet ständigt närvarande.”
M mot apartheid? M för rösträtt? Nja, det påstås inte rakt av, men mer än
antyds.
Formuleringen fick meningsmotståndare att tala om historierevisionism – och
ordförande Fredrik Reinfeldt att öppna för att formuleringarna kan behöva
ses över.
Men innan dess skulle Arkelsten svara på kritiken och då påstod hon att
partiet inte var emot fri och lika rösträtt för 90 år sedan: ”Nej nej nej,
det där är inte korrekt. Vi var ju med och genomförde det.”
Nej, så var det ju inte – Allmänna valmansförbundet tyckte inte att kvinnor
skulle få rösta, sade intervjuaren i DN.se. Men Arkelsten ger sig inte:
”Så här. Socialdemokrater och liberaler har drivit detta och jag kan
konstatera att vi i vårt idéprogram också har en väldigt tydlig skrivning om
att vi vilar på en grund av liberalism och konservatism.”
Ren och skär historieförfalskning, morrade Barbro Hedvall, tidigare
ledarskribent på DN som nyligen publicerade boken Vår rättmätiga plats:
”Hela rösträttskampen fanns just för att högern var emot.”
På Facebook har fnissen varit många de senaste dagarna:
Till bilden av Michelangelos Skapelsen med texten ”Gud skapar moderaterna (och
sedan Adam)” och en pigg Arkelsten sticker upp med pratbubblan ”Vi var med”.
Till ”1517: Moderaterna spikar upp 95 teser på kyrkporten i Wittenberg.”
Till ”Moderaterna lämnar fångenskapen i Egypten.”
Det är fint att M numera betraktar sig som liberalt – sitt förflutna och sin
socialkonservatism till trots.
Att revidera sin uppfattning kan vara ödmjukt och klokt. Men att revidera sin
historia är att vara ovarsam med sanningen.