Inför riksdagsläktare fyllda med utländska diplomater krävde utrikesminister
Carl Bildt (M) igår i den utrikespolitiska deklarationen att de två svenska
journalisterna Martin Schibbye och Johan Persson, som dömts för terrorbrott
i Etiopien, ska försättas på fri fot. Och att den svenske journalisten Dawit
Isaak, som sitter fängslad i Eritrea utan att ens vara åtalad, ska friges.
När världen lyssnar ska ministern tala.
Men detta var på inget sätt huvudnumret i det drygt halvtimmes långa tal som
Bildt höll i riksdagen – och definitivt inte huvudnumret i debatten. Som
blev ovanligt het.
För medan Bildt tog en tur jorden runt och pekade på vikten av internationellt
samarbete, på EU och vikten av utvidgning – inte minst till Turkiet – och
Norden och Baltikum, så fokuserade den rödgröna oppositionen på en
evighetsfråga:
Sverige måste rösta för ett palestinskt medlemskap i FN och påskynda ett
erkännande av Palestina, krävde S, V och MP i debatten.
Den nye S-ledaren Stefan Löfven sade till TT att utrikesdeklarationen är för
otydlig: ”Det är dags att erkänna Palestina. Nu är det dags.”
Är det verkligen det?
Det handlar inte om att de flesta inte känner en stor frustration inför en
konflikt som pågått i decennier och en fredsprocess som gått i stå. Det
handlar inte om att Israel ska få fortsätta sin bosättningspolitik. Det
handlar inte om att inte vilja se en tvåstatslösning och fred.
Men det gäller att förhålla sig till verkligheten.
Sverige erkänner inte regeringar, Sverige erkänner stater.
Kontroll över det egna territoriet har med rätta länge varit ett villkor för
ett svenskt erkännande. Den kontrollen har den palestinska myndigheten inte,
den har den israeliska armén. Med Bildts ord i debatten: ”Banalisera inte
bort ockupationens brutala realitet.”
När utrikesministern efteråt twittrade på @fragaCarlBildt skrev han: ”När det
finns en stat som kontrollerar sitt territorium skulle jag gärna se att
Sverige var bland de allra första att erkänna.”
Också kravet på att Sverige röstar för ett palestinskt medlemskap i FN:s
generalförsamling – där oppositionen igår krävde ett besked – snubblar på
verkligheten:
”Det kommer vi alldeles självklart att göra”, sade Bildt.
Fast tillade att frågan först måste passera FN:s säkerhetsråd.
Nålsögat.
Där blir det stopp.
Tydligare blir språket inte.
För i verkligheten är den svenska regeringen oenig, precis som oppositionen
påpekar – C vill erkänna Palestina, FP säger nej.
Vad värre är:
I verkligheten styr Hamas i Gaza och Fatah på Västbanken – medan världen
väntar och väntar på besked om gemensamma val. Och i verkligheten har Hamas
fortfarande som uttalat mål att utplåna Israel.