Det talades om ”budgetubåtar”, de dök upp lagom till när militären skulle
begära anslag för kommande år.
Men den 27 oktober 1981 stod U137 på grund i Gåsefjärden i Blekinge. Den
fanns. Efter omfattande diplomatisk aktivitet och sovjetisk militär
uppladdning får ubåten lämna Sverige.
I oktober 1982 jagas det ubåt med sjunkbomber i Horsfjärden i Stockholm. Utan
resultat.
Sedan 80-talet är rapporterna sällsynta. Också debatten om vad som försiggick
under ytan har mattats av.
För femtio år sedan började Berlinmuren byggas.
För tjugo år sedan föll Sovjet.
För trettio år sedan, under Kalla krigets frostigaste år, gick alltså U137 på
grund i Gåsefjärden. Sovjetisk, otvetydigt.
Men de andra?
Ubåtskränkningarna har granskats i tre utredningar:
Att möta ubåtshotet (SOU 1983:13) som slog fast att Sovjet måste ses som
ansvarigt för den misstänkta ubåten i Horsfjärden. Regeringen överlämnade en
protestnot.
Ubåtsfrågan 1981–1994 (SOU 1995:135) som inte ansåg sig ha underlag för att
slå fast varifrån ubåtarna kom.
Perspektiv på ubåtsfrågan (SOU 2001:85) som stödde 1995 års rapport och menade
att det var politiskt nödvändigt att peka ut Sovjetunionen 1983.
Men fortfarande är frågorna många och oenigheten stor.
Ubåtsfrågan illustrerar Sveriges ställning under Kalla kriget. Det tar Henning
Mankell fasta på i pjäsen Politik som snart går upp på Helsingborgs
stadsteater i regi av Vibeke Bjelke.
I torsdags ledde jag en diskussion på scenen där mellan Pierre Schori (S),
bland annat kabinettssekreterare 1982–1991, och ambassadör Mathias Mossberg,
huvudsekreterare i 2001 års ubåtsutredning samt i 2002 års
säkerhetspolitiska utredning och författare till ubåtsboken I mörka vatten.
Mankells pjäs utspelar sig dels på en ubåt som jagar ubåt i Stockholms
skärgård hösten 1982, dels hemma hos en marinofficer i centrala Stockholm en
kväll 2011. Framför allt handlar det om statsminister Olof Palme (S) och
neutralitetspolitiken:
”Jänkare utanför Muskö”, säger hans rollfigur. ”Det var Natoubåtar ute på
Horsfjärden.”
Men Schori dementerar – självfallet – med emfas att Palme skulle ha känt till
att ubåtarna inte var ryska då han undertecknade protesten 1982:
”Han skulle aldrig ha skrivit under då. Aldrig.”
Själv tyckte Schori visserligen redan då att kommissionens rapport var ”som en
schweizerost” med idel indicier och få belägg – men hade heller inga bevis
för att ubåtarna inte var sovjetiska och opponerade sig inte mot en bred,
enig parlamentarisk utredning.
Mathias Mossberg är övertygad om att det rörde sig om Natofarkoster. USA:s
försvarsminister under tiden för ubåtsjakterna, Caspar Weinberger,
bekräftade också den amerikanska närvaron i Striptease på svensk TV i mars
år 2000.
Motiv? Tredelat, menar Mossberg:
”Titta vad vi kan” – USA visade upp sig för Sovjet vid Sovjets tröskel;
Sveriges förmåga att hålla rent i egna vatten testades och den svenska
regeringens neutralitetspolitik undergrävdes.
Han tror att politikerna var ovetande om spelet under täcket med Nato, att
militärerna förde såväl folket som den politiska ledningen bakom ljuset –
vilket onekligen vore anmärkningsvärt.
Schori hävdar att det handlade om att undergräva Socialdemokraternas
trovärdighet i utrikesfrågor och ser detta orkestrerat av Moderaterna –
särskilt dagens utrikesminister Carl Bildt.
Att tre utredningar och år av debatt inte skapat enighet blev tydligt när
också publiken – med allt från gamla marinofficerer till skådespelare –
tyckte till.
Såväl minkar som miniubåtar har sina anhängare.
I april i år fotograferades något som flöt utanför Nacka, i massmedierna
rapporterades om en möjlig ubåt. Det visade sig vara en flytbrygga som isen
slitit loss och hur som helst möttes nyheten med knappt mer än en gäspning.
Ubåtar är inte längre hett stoff.
En generation har vuxit upp sedan Hårsfjärdsdramatiken.
Regeringens senaste utrikesdeklaration påminner om att alliansfriheten är
historia:
”Sverige kommer inte att förhålla sig passivt om en katastrof eller ett
angrepp skulle drabba ett annat [EU-]medlemsland eller nordiskt land.”
Spelar det då någon roll vad som hände på 80-talet?
Ja, det gör det.
Detta är ett sårigt kapitel i svensk nutidshistoria.
Oavsett om det ”bara” var politikerna som förde folket bakom ljuset med
alliansfriheten eller om en central samhällsinstitution, försvaret, spelade
ett eget spel så måste sanningen fram. Det behövs inte fler parlamentariska
utredningar, men öppnade arkiv och forskning.
Kalla kriget är över. Det är hög tid att reda ut vad som hände. Också under
ytan.