Är det inte det ena så är det det andra. Mer jämställt här och feminist som
finansminister, mer vårdnadsbidrag där ...
Politikens Pippi Långstrump, Birgitta Ohlsson (FP), blir EU-minister.
Rätt person på fel jobb, efter femton år borde EU-frågorna ha blivit en
självklar del av den svenska politiken, men utmärkt att Ohlsson blir
minister. Hon har det där extra som varje politiker borde ha, utöver
stryktåliga sittmuskler. Gnistan.
Hon brinner för mänskliga rättigheter, hon är en socialliberal som inte mesar
utan vill ha Sverige i Nato, kärnkraft i Sverige och euro i plånboken.
Pippistark kämpar hon för det hon tror på, Pippiorädd gick hon själv ut och
sade att hon vill bli minister, istället för att blygt vänta på frågan.
Ändå var hon tydligen inte självklar för jobbet, inte partiledare Jan
Björklunds förstahandsval, ryktas det, kanske inte ens nummer två.
Förhoppningsvis bara för att han ser problemen med en Pippi när regeringen
skall kompromissa. För det kan väl inte handla om barnet i magen? Om att det
inte går att vara mamma och minister?
Det skulle se ut det, i ett parti som kallar sig liberalt.
Visst, alla som fött barn vet att det är tufft att börja jobba, både praktiskt
och emotionellt. Riktigt tungt. Men ungen blir inte övergiven, till och med
den mest hängivna biologist måste väl ge sig för argumentet att den där
”naturen”, som det hänvisas till när kvinnors liv dirigeras, såg till att
barn har två föräldrar.
”Jag har en modern man, inte en dinosaurie. Jag är också glad att vi har en
modern regering. Det har ju hänt förr att en minister fått barn”, sade
Ohlsson i tisdags.
Ändå kände hon sig tydligen manad att bemöta kommande kritik om Rabenmutter
och försäkrade att barnet är ”oerhört önskat och efterlängtat” och att det
skall bli ”otroligt roligt att bli mamma”. När hördes en manlig minister
svära sådana kärlekseder?
Ändå kom kritiken:
Hanne Kjöller på liberala DN tycker att Ohlsson är mer hårdhudad än en
dinosauriemamma och i Expressen kallar ”kvinnodebattören” Eva Sternberg
beslutet att tacka ja till ministerposten tragiskt – att hon inte ens har
basfakta rätt utan tror att Sveriges EU-minister arbetar i Bryssel hindrar
henne inte att mästra.
Mammasamveten är boxbollar för alla.
Men regeringen hamnade rätt här.
Annars har det varit lite svajigt. KD:s vårdnadsbidrag går inte att se som en
reform för jämställdhet. Och nu virrar Moderaterna.
Partisekreterare Per Schlingmannnnn kom ut som yrvaken könsmakts-
feminist i Veckans Affärer, talade om ”påtagliga strukturella problem som
innebär att kvinnor har mindre makt, tjänar mindre, äger mindre och alla
konsekvenser som följer därav”.
Så slog han världen med häpnad och ville ha lagstadgad kvotering till
bolagsstyrelser.
M vill framstå som liberala, men ser strukturer före individer. De
konservativa rötterna sitter djupt.
Kvotering var ändå en testballong, uppenbarligen, för efter kritikstormen sade
statsminister Fredrik Reinfeldt (M) i partiledardebatten i Agenda att M inte
vill kvotera nästa mandatperiod, ”sedan får vi se”. Och i ett svar på en
skriftlig fråga från MP:s Esabelle Dingizian tar jämställdhetsminister
Nyamko Sabuni (FP) avstånd från kvotering till bolagsstyrelserna: det är
inte ”en lämplig metod”.
”Regeringens ’nej’ till kvoterade bolagsstyrelser är uppenbarligen hugget i
sten”, klagar Esabelle Dingizian.
Bra. Sten är bra.
Ägarna skall bestämma i privata företags styrelser. Om mångfald är bättre än
enfald ligger fler kvinnor i ägarnas intresse – annars kan det kvitta.
Behövs kvinnor i bolagsstyrelser så är det som individer valda för sina
meriter.
Inte som pynt eller kvotfyllning.
Tygsjoken fladdrar i valdebatten som vore burkan en angelägen fråga för många
i den svenska vardagen. Här går seriösa programledare tanklöst SD:s ärenden
när de för upp frågan på agendan.
Redan i första utfrågningen borde Reinfeldt omedelbart ha sagt ett klart nej,
heltäckande slöja skall inte förbjudas i lag. Män skall sluta bestämma hur
kvinnor klär sig och de insvepta är redan marginaliserade, de skall inte,
som nu föreslås i Frankrike, portas från buss och tunnelbana.
Slöjan är visserligen ett uttryck för patriarkalt förtryck, syftet är att
skärma av mäns blickar – kvinnor görs ansvariga för mäns sexualitet, men
dumhet och fördom kan inte förbjudas i lag. Däremot måste politikerna vara
glasklara:
Alla kvinnor har rätt att välja sitt liv. Stärk kvinnorna så att blotta tanken
på att gömma sig i en jättepuppa bara blir skrattretande. Empowerment.