Det kunde tyckas självklart, inte minst efter den uppmärksamhet som boken med
nya uppgifter om Ingvar Kamprad fått, men eftersom fjolårets jury missade
Henrik Berggrens grandiosa biografi över Olof Palme, Underbara dagar framför
oss, så är inget självklart.
Nu finns Åsbrinks bok med bland de nominerade och den kan förtjäna ett pris,
men framför allt förtjänar den att bli läst.
Med egensinnig elegans berättar boken om Förintelsen. Och om detta måste
berättas inte bara gång på gång, utan också med nya ord för att nå ut.
Otto Ullmann, enda barn till journalisten Josef och hans hustru Elise, var
tretton år den kalla februarimorgon 1939 då han skildes från sina föräldrar
på en tågstation i Wien, på flykt undan nazisterna. Sverige hade bjudit in
honom med armbågen, den späde pojken som vuxit upp i en intellektuell
storstadsfamilj skulle få göra nytta på svenska åkrar.
Ett brev varje dag skriver föräldrarna till sin ögonsten – vars svar blir allt
mer sporadiska och kortfattade – och det är kring dessa femhundra brev som
Åsbrink väver sin berättelse.
Otto överlever. Men priset blir högt.
Boken beskriver hur judarnas livsutrymme blir mindre och trakasserierna värre
samtidigt som Sverige stänger gränserna med viseringskrav och stränga
kontroller tills allt kokar ner till bokstaven J.
Som i jude.
Tyskarna gjorde en första sortering och stämplade passen. Så blev det enkelt
att avvisa.
Åsbrink hävdar dessutom att kravet för att rädda ett fåtal var att dessa
blivit döpta, kristnade.
Skamlig svensk historia.
Vidrig europeisk historia.
Och historien om ett barn som får bära en alldeles för stor börda.
Att vidden av Ikeagrundaren Ingvar Kamprads nazistiska sympatier också
avslöjas här är en bisak, trots att detta är vad nyhetsrapporteringen tagit
fasta på.
År 1997 kom Roberto Benignis film La vita è bella, på svenska Livet är
underbart, som började som en romantisk komedi och fortsatte som en
hjärtskärande saga. När den italienska juden Guido Orefice inser att han och
hans son Giosuè skall deporteras till ett koncentrationsläger hittar han på
att allt är en lek: det gäller att samla poäng för att kunna vinna en
stridsvagn.
Filmen fick tre välförtjänta Oscar för att den var bra. Den väckte också
debatt:
Får man skämta om det vidrigaste?
Om nazisternas industriella mördande?
Om hur den gula stjärnan blev skillnaden mellan folk och folk, hur människor
föstes ihop i getton, hur transporterna därifrån till döden styrdes upp, hur
skräcken växte medan hoppet klamrade sig fast, hur omvärlden visste, men
inget gjorde?
Ja, man inte bara får.
Man bör.
För dem som inte orkar ta till sig fler dokumentära helvetesskildringar och
för dem som aldrig skulle sätta sig in i forskningsrapporter behövs andra
berättelser. Annars riskerar Förintelsen att glömmas bort i takt med att
överlevarna blir gamla och dör.
Konsten att berätta. Konst som berättar. Om det mest ohyggliga på ett sätt som
är ... ja, vackert.
Det är i den genren som också Åsbrinks bok hör hemma.
Men yrkeshistorikerna är inte odelat glada. I en debatt på DN:s kultursidor
skriver historikern Ingrid Lomfors om risken att minnet av Förintelsen är på
väg att reduceras till litterär fiktion när den vetenskapliga forskningen
lyser med sin frånvaro:
”Hans brev är inte bevarade. Det är heller inget annat källmaterial från Otto
som till exempel dagböcker. Åsbrink kan därför endast tolka Ottos personliga
erfarenheter via svarsbreven från föräldrarna i Wien. Åsbrink gör gällande
att Otto kände ett ’raseri’ inför kyrkan och Israelsmissionen som hjälpte
honom till Sverige i utbyte mot att han gav sin själ till Jesus. Men bevis
saknas.”
Javisst. Åsbrink fyller i luckor med hjälp av fantasi – och påstår inget annat.
Bristen på ny forskning avhjälps inte genom att tysta den skönlitteratur som
oroar Lomfors för att den inte lyder under den fria forskningens regler. Det
behövs både akademisk forskning och konstnärlig gestaltning.
År 1997 visade en rapport från Centrum för invandrarforskning att bara två av
tre svenska ungdomar sade sig vara ”helt säkra” att Förintelsen har ägt rum.
Hela 8 procent sade sig vara ”inte alls säkra” eller ”ganska osäkra”.
Undersökningen ifrågasattes, men siffrorna blev ändå startskottet för en stor
informationsinsats och boken ... om detta må ni berätta. En bok om
förintelsen i Europa 1933–1945 samt myndigheten Forum för levande historia,
vars syfte är att främja demokrati, tolerans och mänskliga rättigheter.
Angelägna satsningar.
Fast ska man nå människor på riktigt så måste man träffa dem i hjärtat. Eller
magen.
Det är där Otto hamnar.