Annons:
Annons:
Annons:
Annons:

Radikala ränder

Radikala ränder

Heidi Avellan. Nej, det borde inte förvåna. Marimekkos vallmo har de senaste åren fröat av sig inte bara till kassar, gummistövlar och stavar – att blommorna nu också pryder de färdigt frankerade kartongerna på posten här i Finland är väl bara följdriktigt.

Tyvärr.

Designen har blivit dussinvara. Vem minns längre att detta en gång var mer än mode?

Det började med den färgstarka randiga skjorta, Jokapoika, som Vuokko Nurmesniemi formgav 1956. Som namnet säger blev detta en skjorta för ”varje pojke”. Den blev symbolen för det nya radikala i den akademiska världen. Ränderna stod för starka åsikter och plagget kom att symbolisera ockupationen av Gamla studenthuset i Helsingfors 1968.

Några år senare föddes kostymen för kostymvägrare: Pentti Rintas Kuski, rätt lik en Nehrukavaj, och snart uniform för kultureliten, för författare, förläggare, journalister, arkitekter¿ Också i Sverige.

Annika Rimalas randiga bomullstrikå, Tasaraita, blev en liten revolution. Det som såg ut som nattlinnen och undertröjor blev vardagskläder, till jeans, fredstecken och knutna feministnävar. Unisex. Kollektionen lanserades våren 1968, sålde slut och lever fortfarande.

De intellektuella och progressiva, de som inte ville ställa upp på gamla konventioner, fick med Marimekko en kaxig apparition. Som svenska Mah-Jong, fast bredare och mer internationellt.

Och även om Jacqueline Kennedy och hennes åtta Marimekkoblåsor – samt den amerikanska presidentmakan iförd en av dem på omslaget till Sports Illustrated i december 1960 – brukar lyftas fram som det internationella genombrottet så representerade inte denna stilikon på heltid det finska klädmärkets sanna själ.

Tvärtom.

Intressant dock att denna ultramoderna stil lanserades så som mode sålts in sedan 1300-talet: Professor Yuniya Kawamura beskriver i Modeologi – en introduktion till modevetenskap hur redan Karl VI sände modedockor till Englands drottning med det senaste franska modet.

För precis som en kändis som Jackie Kennedy, och Paris Hilton senare, skulle bli attraktiva skyltdockor så medverkade de kungliga under tidigare sekler till modets diffusion.

”Kläder måste legitimeras som mode för att bli accepterade”, konstaterar Kawamura, och en metod har genom historien varit att visa upp dem på kända personer med hög social prestige.

Under slutet av 1960-talet blev tongivande opinionsbildare också stilförebilder. För när det personliga var politiskt var också klädvalet politik.

För kvinnofrigörelsen spelar dessa kläder en viktig roll långt utanför Norden, vilket väl beskrivs i Marianne Aavs bok Marimekko: Fabrics, Fashion, Architecture.

By any name – still a sack, slog amerikanska Life Magazine fast 1962, då Marimekko drog fram bland kvinnliga collegestudenter på den amerikanska östkusten: årets figurdöljande klänning dömdes ut som säcklik. Likafullt fanns en sådan på omslaget till prestigemagasinet Harper’s Bazaar samma år. Och, som sagt, många kvinnor ville ha denna ”säck” och såg den som ett uttryck för en modern livsstil.

Armi Ratia har gett de intellektuella en uniform, skrev New York Herald Tribune i november 1963, ”en enkel okomplicerad uniform för den upptagna samtidskvinnan” .

Jag säljer inte kläder, jag säljer en livsstil, förklarade Ratia – företagets skapare –- själv i American Fabrics 1963:

”Jag säljer en ny kvinna. Bara två eller fem av hundra i Finland kan kalla sig Marimekkokvinna /¿ / Hennes stil att bära klänning är att glömma dem.”

Och visst minns jag min barndoms självsäkra Maridamer:

Min första fröken i sin grårandiga klänning Ludmila 1967. Min gymnastiklärare i sin attraktiva röda joggingdräkt och sin glada kapprock med fickor i olika röda nyanser, Iloinen takki. Den tidigt gendermedvetna riksdagskvinnan Jutta Zilliacus i rosa T-tröja med vita prickar.

Men när reklamdrottningen Kirsti Paakkanen 1991 räddade Marimekko från sotdöden – efter ett 80-tal då modet dikterade glamour med axelvaddar och Mariklänningarna förpassades till städskrubben – gjorde hon också om konceptet.

De gamla mönstren togs i ny produktion. Det var nu den där vallmon, Maija Isolas Unikko från 1964, började breda ut sig. Marimekko blev ”retro”, utslätad nostalgi. Och för första gången genuint folkligt.

De som på 70-talet i sina randiga skjortor påstod sig tala för ”folket” var en liten elit. Ett avantgarde. Folket tyckte att mönstren var besynnerliga och tillskärningen egendomlig.

I dag är Marimekko inget statement, precis som T-tröjor med revolutionären Che Guevara eller palestinasjal sällan uttrycker någon politisk insikt. Marimekko är pappersservetter och gummistövlar. Ett varumärke gjort för att sälja till så många som möjligt. Som på det sättet kanske speglar sin samtid lika tydligt idag som då ränderna var radikala.

Annons:
Annons:
Annons:
Annons:
toppnyheterna just nu