Väljarnas förtroende för näringsminister Annie Lööf (C) rasar.
Expressens nyhet från förra veckan gör sig påmind då jag läser Mikael Romeros nya bok:
”Som man frågar får man svar. Efter två dagars korseld i media, fetstil på löp och förstasidor vore det väl konstigt om inte folk påverkades. Att beställa opinionsmätningar är ett billigt sätt för medier att tillverka ’egna’ nyheter och bekräfta sina nyhetsprioriteringar.”
Fast det handlar inte om Lööf.
Romero var pressekreterare för vice statsminister Mona Sahlin (S) och Tobleroneaffären – varför Sverige inte fick sin första kvinnliga statsminister (Norstedts) är hans bild av vad som hände hösten 1995 då Sahlin raskt gick från stjärna till ex.
Han beskriver hur det kändes mitt i stormen när de första avslöjandena om hur Sahlin använt sitt kontokort gått över i en massiv granskning av hela hennes privatliv – till och med hennes tidigare pojkvänner nagelfors:
”Vi sitter där med tusen tankar och känslor i kroppen. Paralyserade. Skräckslagna. Den oerhörda kraft vi mötte har fullständigt sugit musten ur oss. Snart ska tiden att vara konstruktiv rinna ut för oss. Orken, viljan, lusten. Allt kommer att rinna oss ur händerna.”
Det handlar inte om Lööf, men det kunde göra det. I drev görs ingen skillnad mellan blocken.
Att Mona Sahlin varit slarvig – med offentliga medel – är sin sak. Frågan är vilken del mediedrev och kön hade i affären.
Att Annie Lööf förefaller ha varit frikostig med offentliga medel – kommunikationsträning i delfinariet på Kolmården och julfest i lyxklass – är sin sak.
När generaldirektör Christina Lugnet fick silkessnöret var näringsminister Lööf extremt rak och tydlig. Lugnet – som gick ut och försvarade utsvävningarna i sin verksamhet – fick gå. Ministern rasade mot representation som bröt mot reglerna.
Men svinhugg går igen:
Sedan har det handlat om krognotor, julfester och delfiner. Och märkliga turer när Aftonbladet med stöd i offentlighetsprincipen begär ut handlingar om intern representation.
Istället för att genast lämna ut fakturorna för granskning tycks tjänstemännen sopa igen spåren – och påstå att departementet på eget initiativ börjat städa i sin redovisning och hittat ett par felaktigheter.
Fel är fel. Lögn är lögn. Och makten ska granskas. Det får inte finnas minsta tvekan om att skattepengar används med eftertanke.
Men frågan är också här vilken del drev och kön har i affären.
I tisdags skrev Expressen att jämställdhetsminister Nyamko Sabuni (FP) har gått en kurs för ledarskapskonsulten Barbro Dahlbom-Hall. På Kanarieöarna. Resa och uppehälle betalade ministern själv, men kursavgiften stod skattebetalarna för. Trots att Sabuni redan meddelat att hon lämnar politiken i nästa val.
Reportern var inte subtil, han tyckte att det är fel av Sabuni att försöka bli en bättre chef om hon inte tänker stanna i politiken resten av sitt liv. Särskilt om det sker på lyxig adress.
När sanningen är att det är bra om de som har makt – just nu – också är bra på att hantera den.
Spelar det roll att Sahlin är kvinna? Gör könet Lööf mer sårbar? Kunde en man ha förkovrat sig, medan Sabuni kritiseras för sin chefskurs – som dessutom handlar om att leda som kvinna?
Jag vill svara nej.
Kvinnor måste tåla granskning.
Medier ska vara könsblinda inför makten.
Men många hävdar motsatsen. På goda grunder.
”Hade detta hänt om Mona varit man?”, skriver Mikael Romero:
”Varför har vi sedan 1876, då statsministerämbetet inrättades, aldrig haft en kvinna som statsminister? … En enda kvinna har försökt under alla dessa år. Idag känns tanken oerhört avlägsen.”
Eva Franchell, idag ledarskribent på Aftonbladet, jobbade som utrikesminister Anna Lindhs pressekreterare och var med när hon mördades, något som skildras i Väninnan – rapport från Rosenbad. En varm beskrivning av Lindh, en iskall beskrivning av makten (S).
Nu återkommer hon med Partiet – en olycklig kärlekshistoria som bland mycket annat tar upp detta med kön i politiken. Franchell pekar på vad hon menar är karriärsugna ynglingars förakt:
”Det är de unga männen som hatar kvinnor och då menar jag inte att de gnabbas med det motsatta könet. Jag menar att de förlöjligar de vuxna kvinnor som skulle kunnat vara deras mammor.”
Hon viftar inte bort att kvinnliga politiker måste tåla granskning. Könsskillnaden ligger i dramaturgin som sedan följer.
Forskningen ger visst belägg för att kvinnliga politiker har mindre chans att klara sig igenom en affär.
Mona Sahlin behandlades konsekvent annorlunda än manliga kollegor, menar Lundaprofessorn Gunilla Jarlbro (Aktuella frågor 20/12 2010), baserat på en större analys av drevjournalistik:
Sahlin fick aldrig någon ärlig chans.
”Det är i varje fall ingen nackdel att vara en man vid en politisk skandal”, förklarade Tobias Bromander i Ekot i somras (2.7). Han ska lägga fram en doktorsavhandling i ämnet.
Hans studie Granskas manliga och kvinnliga politiker olika i medierna? av 92 politiska skandaler 1997-2010 visar att medierna skriver mer om kvinnliga politiker än manliga. När kvinnor är inblandade riktas också större fokus på diskussioner om skandalens utgång och det personliga ansvarsutkrävandet.
Tonen blir helt enkelt mer förlåtande när män är huvudpersoner, menar Bromander.
En förklaring till skillnaden skulle kunna vara att vi av tradition har högre förväntningar på att kvinnor ska vara mer ärliga och hederliga. Män och kvinnor mäts med olika måttstock.
Om så är:
Varför blir kvinnor i andra länder regeringschefer?
Varför inte i Sverige, världens mest jämställda land?