”Ja, men du pratar utan problem och för mig så hör jag inte att du har
några andningsproblem.”
”Jag ringer för att jag inte kan andas. Jag kan inte andas längre.
”
”Men du andas jättebra. Jag hör inte annat än att du andas.
”
...
”Snälla! Skicka en ambulans!”
...
”Ja, men du andas jättebra. Jag lovar dig.”
Rosslande ljud och en duns.
Den 23-årige Emil Linell dog av sprucken mjälte en morgon i januari 2011.
Den 51-årige sjuksköterskan på SOS Alarm som tog samtalet – och inte skickade
någon ambulans – blev av med jobbet och ställdes inför rätta misstänkt för
grovt vållande till annans död. Kammaråklagare Gunnar Fjaestad yrkade på 8
till 12 månaders fängelse.
Igår föll domen. Tingsrätten friar.
En rimlig bedömning, trots allt.
Rätten finner att det utan tvekan ålegat sjuksköterskan att skicka ambulans.
Självklart.
Men den menar också att det inte är bevisat att Emil Linell skulle ha överlevt
om ambulans hade skickats.
Det finns inga enkla svar. Ingen dom skulle kännas självklar och rätt.
Å ena sidan:
Familjen som mist en son, en bror, ska den leva med att detta bara var ”sådant
som händer”? De sörjer en ung människa – och har gång på gång tvingats
lyssna till hans ensamma dödskamp på ljudupptagningen.
Det är klart att den söker något slags upprättelse.
Å andra sidan:
Sjuksköterskan på SOS Alarm – hade han verkligen förutsättningarna att förstå
hur illa däran Emil Linell var? Var det orimligt att tolka andnöden som
panikångest? Också utan facit i hand?
Och vem vill ha ett jobb där en felbedömning straffas med fängelse?
Självklart ska patientens bästa alltid, alltid, alltid gå i första hand.
Men det handlar också om prioriteringar: om den som verkligen behöver en
ambulans ska kunna få en så kan bilarna inte skickas ”för säkerhets skull”.
Då räcker de inte till.
Så krasst är det.
Denna sållning måste naturligtvis alltid göras professionellt.
Fast dokumentären Vårdlotteriet i SVT (20.11) gör mig
fundersam:
Inte ens när vårdpersonal kan undersöka patienterna är det alltid patientens
behov som avgör, även om det talas om företräde för dem med de största
behoven.
Vårdens egen logik väger in mer än patientens bästa – kostnader, vårdplatser,
andra patienters behov och vårdpersonalens arbetssituation spelar också in.
Vissa patienter är drömpatienter. De vårdas snabbt och slussas ut. Andra ses
som svartepetter; multisjuka som kräver mycket vård. Dem vill ingen ha.
En helt annan sak än fallet Emil Linell?
Kanske inte.
Människor gör bedömningar, på professionell grund, för patientens bästa, helst
klokt och rätt. Men pressade av de ramar som finns för deras verksamhet i
fråga om tid och resurser.
Ibland blir det fel.
Det är hemskt.