S tar en kalkylerad risk

Plumparna finns i protokollet, men Socialdemokraterna väljer att vända blad och gå vidare.

Håkan Juholt sitter kvar som S-ledare.

Det egentliga skälet till att det mäktiga verkställande utskottet igår efter ett sju timmar långt möte ställde sig bakom honom är knappast ett stort förtroende utan snarare att partiet inte mäktar med ytterligare en uppslitande ordförandestrid.

Men frågan är om S tar en kalkylerad risk och går till val med sin omstridde ledare 2014, då det gäller att vinna eller försvinna; ett redan tilltufsat parti tål inte mer stryk. Vadslagningsbyrån Ladbrokes är inte så säker: att han inte är kvar då ger låga odds – 1,20 – medan att han gör det ger hela 4 gånger pengarna.

Jobbar S på en reservplan eller är tanken att dagens affär snart ska vara glömd och förlåten?

Mannaminnet är som känt kort.

Fast det kräver att Juholt får ordning på sina privata affärer – och får bättre rådgivare.

För det är en sak att förundersökningen mot honom läggs ner. En helt annan är att förtroendet för honom och hans ledarskap är rejält kantstött.

Många partimedlemmar är uppgivna. Många potentiella väljare är besvikna. Men somliga menar att illvilliga medier bara har gjort en höna av en fjäder.

Mediedrev.

För att sälja lösnummer.

Eller för att splittra partiet.

Vissa debattörer med hjärtat till vänster har bemött kritiken mot Juholts röra med en – haltande – kålsuparteori som bygger på att medier generellt uppfattas ha en ”högeragenda”: Varför bryr sig medierna inte om Carl Bildts (M) smutsiga oljeintressen i Afrika? (Svar: det gör medierna.)

Maj Britt Theorin (S) försökte argumentera så i P1-morgon och Kajsa Ekis Ekman i DN i torsdags – Ekis Ekman ville dessutom tysta debatten med ägarargument: ”Det som oroar mig just nu är de privata mediernas makt över politiken.”

Menar hon på allvar att det uppdraget att granska makten bara gäller public service?

Göran Greider på Dala-Demokraten har gått till svavelosande angrepp på ”drevet”. I Aftonbladet igår gjorde Dan Josefsson hela frågan till ett rosornas krig: ”Att granska makten är en sak. Att agera duktig idiot åt ljusskygga krafter som försöker göra palatsrevolution i ett politiskt parti är något annat.”

Daniel Suhonen, chefredaktör för S-tidskriften Tiden menade i Svenska Dagbladet att hela affären varit ”en fälla inifrån den nyliberalt orienterade högersocialdemokratin i Stockholms län”.

Här kan finnas uns av sanning – men det får inte skymma huvudsaken:

Politik är en förtroendebransch.

Det är med politiker som med Caesars hustru. De får inte ens misstänkas fuska eller slarva. Jag tvekar inför att lägga mina pengar i händerna på någon som inte ens klarar av att hantera sina egna.

Det är inte något försvar ifall han inte visste att du inte ska betala hans sambos boende. Okunskap är ingen ursäkt, det är bara okunskap.

Lite märkligt är det att Juholt när han valdes var så noga med att lyfta fram att han hade en ”kulbo”, trots att paret då hade bott ihop sedan 2007 i det Västertorp som han nyligen stolt visade upp i DN:

”I fem år har Håkan Juholt bott i en hyresfyra på 100 kvadrat i stadsdelen mest känd för sina 21 skulpturer. Här ansar han mustaschen. Här blir han gärna gammal.”

Övernattningslägenhet?

Juholt har ställt till det för sig – han har visat sig vara just så ”yvig och ostrukturerad” som han påstod sig vara då han förklarade varför det vore otänkbart att utse honom till partiledare. Synd att han hade så rätt.

Han har ställt till det för sitt parti.

Han har ställt till det för makthavare i allmänhet, eldat under politikerföraktet.

På Wall Street fortsätter protesterna mot dem med mycket makt och mycket pengar. I Rosengård, i invandrartäta förorter i Göteborg och Stockholm, i Paris och London tar sig unga rätten att ge sig på andras egendom – och skyller på att klyftorna ökar och samhället faller isär.

Detta måste vara allvarlig samhällskritik för en ”social demokrat” som Juholt.

Girighet är en stark drivkraft. ”Greed is right, greed works”, för att citera Gordon Gekko i filmen Wall Street. Den som hävdar något annat måste leva därefter.

Det är därför medierna har granskat S-ledaren, istället för att bara lyssna när han talar om hur hans politik skulle göra Sverige mer rättvist och jämlikt.

Han kan inte bara talk the talk utan måste också walk the walk.