I resten av Sverige – och utomlands – har Malmö framställts som en krigszon.
Analyserna målar upp en bild av en stad med stora problem, trots att
brottsligheten är större i Stockholm. Åter en gång får Rosengård stämpeln
som ett problemområde med ständiga konflikter, en illustration av det
segregerade Sverige. ”Vi och dom”.
Under helgen lugnade det ner sig i Herrgården, inte minst tack vare vuxna som
tog sitt ansvar och gick ut på gatorna.
I lördags träffades representanter för islamiska föreningar, polisen samt
Malmö stad och kom överens om ett uttalande som gör återskapad trygghet till
ett gemensamt mål. Räddningsverket passade under söndagen på att åka ut och
börja bygga upp förtroende för brandkåren.
Igår uppmanade kommunstyrelsens vice ordförande Katrin Stjernfeldt Jammeh (s)
alla goda krafter att samlas: ”Vi kan aldrig, under några omständigheter,
tolerera våld eller andra antidemokratiska metoder som ett sätt att lösa
konflikter. Vi kan heller inte tolerera att extrema politiska rörelser,
proffshuliganer och andra våldsverkare använder Rosengård som skådeplats för
egna syften; att skapa kaos och slåss mot polisen.”
”Sociala missförhållanden, utanförskap och arbetslöshet är ingen ursäkt för
att tillgripa våld”, skrev kommunstyrelseordförande Ilmar Reepalu (s) och
integrationsminister Nyamko Sabuni (fp) på Aktuella frågor i lördags och
efterlyste ett större vuxenansvar i stadsdelen.
I söndags menade oppositionsborgarrådet Anja Sonesson (m) att det är dags att
sluta dalta och köpa in vattenkanoner.
Men vad händer när polisens arbete är klart?
När eldarna slocknat och stenarna slutat vina och när de tillresta
våldsverkarna har rest hem till sina lugna kvarter för att bänka sig framför
Kalle Anka?
Vilka är de goda krafter som skall samverka för att förhindra att nya
oroligheter bryter ut?
Låt oss tala klarspråk:
Vad som tänder nästa brasa är svårt att säga, men klart är att det kommer att
brinna igen om ingenting görs. Frustrationen och utanförskapet finns kvar. I
Herrgården har 96 procent av de boende utländsk bakgrund, andelen unga under
25 år är 58 procent och bland de vuxna har bara 15 procent ett jobb att gå
till. Trångboddheten är svår, antalet personer per lägenhet är dubbelt så
stort som i övriga Malmö.
Så ser segregationen ut. Och att bryta den är i huvudsak en uppgift för
beslutsfattare och myndigheter. Men också andra i samhället har ett ansvar.
Nu tar Sverige julledigt – och risken finns att majoritetssamhället glömmer
Rosengård. För att glöggen smakar så gott och knäcken är så lagom seg.
Men Sydsvenskan har många kloka läsare och många läsare med möjligheter att
påverka samhället.
Vad tycker ni?
Vad kunde företagen i staden göra? Skolorna? Kommunen? Idrottsrörelsen och
resten av föreningslivet? De religiösa samfunden? Andra Malmöbor?
Kan något av de många Öresundsnätverken bidra till en bättre framtid i
Herrgården?
Syndabockar och tidigare fel är inte intressanta när siktet ställs på
framtiden. Kom istället med konstruktiva och konkreta förslag på vad som kan
göras för att undvika nya oroligheter.
Hur blir 2009 ett bra år också i Rosengård?
Skriv till ledare@sydsvenskan.se senast den 2 januari.