Den där torsdagen. Ja, vad kallar man händelsen som förändrar ens liv för alltid, och bara till det sämre? Då ens son, strax före sin sextonde födelsedag, skjuter ihjäl sju skolkamrater och två av skolans anställda?
Huvudpersonen i Lionel Shrivers bok Vi måste prata om Kevin, mamma Eva, väljer torsdagen.
Boken är hennes berättelse om Kevin, hon skriver brev till sin make Franklin som hon inte längre lever ihop med, och försöker berätta hur hon från den stund Kevin föddes – och vägrade ta hennes bröst – har upplevt att något var riktigt på tok med honom.
Medan omvärlden bligade misstänksamt på henne.
Mrs Khatchadourian, säger advokaten i rätten: "Åklagarsidan har uppehållit sig mycket vid det faktum att ni hade ett företag på Manhattan och lämnade er son i främmande personers vård, och att ni åkte till Afrika när han fyllt fyra år."
Hans argumentation gick ut på att hon väl hemma igen tog hand om Kevin själv, utan barnflickor, som ett tecken på att hon älskade sitt barn och axlade ansvaret som mamma.
Underförstått: i annat fall var skulden hennes.
Boken kom redan 2005 och filmen har visats på bio i vinter, att Vi måste prata om Kevin ändå känns aktuell handlar om annat. Nu nystas ett snarlikt, fast ännu mera ohyggligt drama upp i rätten i Oslo och i Malmö väcks åtal mot den misstänkte serieskytten.
Det jag läser känns helt enkelt vagt bekant. Cherchez la femme. Eller snarare: cherchez la maman.
I Svenska Dagbladet är Peter Mangs mamma tydlig:
"Idioti. Peter lär vara högst normal så att det här är, det låter som en. Jag vet inte vad. Helt otroligt att Peter skulle göra någonting sånt, nej."
Hon säger sig inte känna till sonens vapenintresse, även om han ska ha besökt henne ofta. "Han berättade inte så mycket, han satt mest vid min dator medan jag handarbetade", säger hon till Aftonbladet.
Jaha. Vad skulle hon säga? Att hennes son är ond?
Anders Behring Breiviks mamma hade lagat spagetti och köttfärssås till sin 33-årige son och väntade med maten på spisen, den där kvällen, den 22 juli. Istället var det polisen som kom, med sitt mardrömsbesked.
Sedan dess har hon behövt professionell psykiatrisk hjälp.
Åklagarna har kallat henne att vittna, men hon väntas vägra.
I polisförhör har hon beskrivit sin sons förändring: en omtänksam ung man blev efter hand väldigt underlig och hon började känna ett stort obehag. Sonen däremot berättar att han bodde hos henne, de åt tillsammans och pratade dagligen.
Det vore förmätet att påstå att det går att förstå hur Breiviks eller Mangs mamma har det. Det vore galet att mena att polisen inte ska förhöra mammorna, att de inte ska höras i rätten.
Det jag funderar över är hur omvärlden betraktar dem. Jag kan vara överkänslig, men anar en undertext, en underton:
Vad gjorde du så att han blev som han blev?
Först som sist måste slås fast att ansvar för illdåden har bara den som tryckte av de dödande skotten. Skyll inte på mamma. Samtidigt är det en gång för alla så att mammor inte riktigt behandlas som andra människor.
Jenny Nordberg, svensk journalist i New York, skrev i Svenska Dagbladet i måndags om "mammafanatikerna", högutbildade kvinnor som vill stanna hemma länge med sitt barn och tycker sig behöva försvara detta inför andra. "Hon kan inte bara säga att hon känner för det och att hon har råd ... Nej, hon går i stället med i sekten, som predikar att barnet behöver henne under dygnets alla timmar, för att inte drabbas av men för livet. "
Så långt finns inte mycket att säga, var och en gör sina livsval, men sedan slår Nordberg huvudet på spiken: "För att ytterligare motivera sitt val ... kritiserar hon de kvinnor som försöker få ihop både barn och jobb."
I USA pågår en debatt om "mammafundamentalister", som startats av boken The Conflict av den franska filosofen Elisabeth Badinter. Dess tes är att dagens moderskap med alla krav på att vara perfekt mamma och totalt uppoffrande har ersatt den gamla sexismen som jämställdhetens fiende:
En mamma ska helt gå in i rollen som mor.
Den mamma som fortsätter jobba – av ekonomiska skäl eller fritt val – tar alltså risken att skada barnet och att som Eva i Vi måste prata om Kevin en dag stå där med omvärldens fördömande och försvara sina livsval inför domstol.
Så här, inför den söndag då mors dag firas i många länder, en liten present också till Sveriges dubbelarbetande mammor:
Badinter lyfter fram Skandinavien som modell, för här paras jämställdhet med världstopp i amning. Hon får eldunderstöd från Rädda Barnens färska mammaindex som inte toppas av länder med traditionella könsroller; Norge befäster sin position som det bästa landet för mammorna, med Sverige på tredje plats.
Poängen med detta index är att där det är bäst att vara mamma får också barnen det bra.
Det är mammafundamentalister och patriarkala feministhatare som har problem. Ungarna tål också mammor som inte satsar sitt liv på cupcakes och cocooning.