Är Socialstyrelsens pressmeddelanden begripliga, på en skala från ett till tio? Kontaktar jag Vägverkets presstjänst en gång i veckan, en gång i månaden, en gång i kvartalet, en gång om året?
Demoskop ringer och frågar på uppdrag av några statliga myndigheter. Undersökningsföretaget agnar försåtligt för att få tjugo minuter av min tid, för att jag ska säga om myndigheten gör det ena eller andra väldigt bra, ganska bra, ganska dåligt eller väldigt dåligt…
”Det är för att kunna ge er journalister bättre service.”
Nehej du, det tror jag inte.
Det som jag som journalist kräver är att offentlighetsprincipen respekteras och att ledningen svarar på frågor och att det finns experter som kan förklara svåra saker på ett enkelt sätt.
Det är allt jag begär.
Hela utfrågningen är förmodligen ett uppdrag från en kommunikationschef som dels vill ha ett kvitto på att hon gör ett bra jobb, dels vill utveckla sitt jobb från att skriva pressmeddelanden och leta reda på folk som journalisterna vill ha tag på. Myndighetens kommunikatörer vill bli ”proaktiva”. De vill jobba strategiskt. De vill syssla med pr.
De vill göra en schlingmann.
Schlingmann själv, Per Schlingmannn, är duktig på att ändra en organisation med kommunikation. Ett gammalt parti, till exempel.
Det har snart gått nio år sedan Fredrik Reinfeldt, Anders Borg och hans gode vän Sven Otto Littorin började fila på de nya Moderaterna: inga ofinansierade budgetförslag, inga skattesänkningar som i första hand gynnar höginkomsttagare och inga attacker på arbetsmarknadsmodellen. Bara arbetslinje.
Kort därefter, 2004, blev Schlingmann kommunikationschef och efter valet 2006 partisekreterare. Han hade en stor andel i partiförnyelsen och valsegern.
För kommunikation är ett starkt verktyg. Och snacka kan han.
Nu ska han skapa De Ännu Nyare Moderaterna.
Förra veckan slutade denne kommunikationsekvilibrist att jobba för M i lönndom som statssekreterare med ansvar för regeringens kommunikation, ”propagandaminister”, och återgick till att jobba för M helt öppet som ”superstrateg”. En överrock till den nye, mer folklige, partisekreteraren Kent Persson från Örebro.
Schlingmann ska vända trenden för de sjunkande opinionssiffrorna och få fram segerformen. Igen.
Att han nu lämnat pr-uppdraget för hela regeringen måste också tolkas som att M inte tror att alliansen överlever i valet 2014 – rädde sig den som kan.
Det är ur kommunikation de nya Moderaterna föddes. Det är med hjälp av kommunikation, storytelling, som alliansen vann valet 2006: den kunde berätta om morgondagens Sverige och om vägen dit.
Efter valet visade alliansen att den svenska modellen inte måste vara vänster. Det går att ändra villkor i a-kassan och sjukförsäkringen, det går att sänka skatten, det går att ställa krav med bevarad välfärd. Det är inga-lunda smärtfritt – och reformerna kräver fortfarande justeringar – men det går.
Problemet är att regeringen snart slutade berätta vad den ville, vad den gjorde och varför. Det har varit på tok för lätt att peka på negativa följder av angelägna reformer eller att visa att jobben visserligen stått i fokus, men att arbetslösheten ökar.
Så Schlingmann har att göra.
Fast om han är rätt man för jobbet är mera tveksamt.
Visst handlar politik till stor del om kommunikation, men det behövs också innehåll och verklighetsanknytning och frågan är om Schlingmann riktigt fattar varför också liberala debattörer beskriver regeringen som passiv, idélös eller handlingsförlamad.
Det är för att den förefaller vara idélös och handlingsförlamad. Men Schlingmann tror att allt handlar om ännu fler skattesänkningar:
Borgerliga ledarskribenter har ingen budget att ta hänsyn till, de kan kräva att alla skatter ska sänkas. Det finns ingen realitet för dem, sade han i Svenska Dagbladet när nyheten om det nya jobbet kom häromveckan.
Lägre inkomstskatter har varit angeläget och välkommet. Men det vi ledarskribenter efterlyser nu är något annat än skattesänkningar. Nya grepp mot arbetslöshet och ungdomsarbetslöshet, mot segregation och revor i trygghetsnäten, mot klimathot och torftigt näringslivsklimat.
Något annat, Schlingmann.
Det räcker inte att politiska ledare lever med örat mot marken och ett blött finger i luften, att de kommunicerar väl och levererar det väljarna vill ha. Det krävs nya idéer. Ideologi. En berättelse om framtiden.
Saknas det så hjälper inte strategisk kommunikation. Hur gärna kommunikationsproffsen än skulle vilja att det vore så.