Snacka om politik

Gör politikerveckan något för demokratin? Vad är betydelsen av Almedalen? Sätts den politiska agendan för året här? Dagarna före det danska försöket att skapa en egen politikervecka i Allinge på Bornholm, Folkemødet, häromveckan hörde flera danska medier av sig med i stort sett samma frågor.

Det tvingade mig att tänka efter. Jag som ofta raljerar om ”politikens firmafest” och allt rosévin som dricks i Visby denna vecka var tvungen att rannsaka mig:

Spelar politikerveckan någon roll?

Och inför de danska mikrofonerna var svaret entydigt:

Ja.

Politikerveckan är viktig för demokratin. Här sätts visserligen inte agendan för det politiska året, som danska reportrar verkade tro, men veckan är en bra mätare på temperaturen i politiken. Framför allt är den ett torg där väljare och valda kan mötas. Intresset för politik kan väckas och växa.

Fast det betyder inte att veckan kan gå på export.

Under ett antal år har jag lett eller deltagit i samtal om frågor som intresserar mig i Almedalen – inte minst regionfrågan.

Det är ju lätt att bli hemmablind här i Malmö, i Region Skåne och i Öresundsregionen, och därför hälsosamt att försöka se frågan med andra ögon och diskutera med alla dem som inte lever i en region.

Det går ... sådär.

För de flesta som deltar i regionseminarierna är väl redan frälsta, de jobbar med frågan i Skåne och Västra Götaland. Det betyder ändå inte att övningarna är bortkastade, seminarierna fungerar som mötesplatser och ögonöppnare för vad andra i regionen sysslar med. Och någon oinvigd hamnar alltid i bänkarna.

Det är en av poängerna med Almedalsveckan:

Att låta sig överraskas. Slinka in på seminarier och debatter i frågor som kanske inte verkar så spännande eller som är helt okända. Därifrån går man sedan lite klokare.

Enkelt är det inte att välja mellan fler än 1 400 programpunkter – och ännu svårare är det att få genomslag för sina tankar. Vilket fångas bra i detta Twitterkvitter: ”#Almedalen i ett nötskal RT @PerLagerstrom: Noterade just att vårt klimatseminarium i Almedalen 5/7 krockar med 6 andra klimatseminarier.”

Välfärd, skola och miljö var de tre tyngsta ämnena under politikerveckan valåret 2010, visar en mätning som Retriever har gjort bland tryckta och webbpublicerade artiklar.

Bland enskilda politiker var det statsminister Fredrik Reinfeldt (M) och dåvarande S-ledaren Mona Sahlin som uppmärksammades mest.

Fast full pott fick Gudrun Schyman, dåvarande talesperson för Feministiskt initiativ, med sin sanslösa pengabränning. Att kvinnolönerna trots det inte hamnade högre på den politiska agendan är sedan en annan femma.

Viktigast är ändå det nästan obefintliga avståndet mellan väljare och politiker.

Folk kan ställa sina frågor eller komma med förslag eller bara heja och se att politiker är människor av kött och blod – även om de vältränade killarna som står med sladd från örat strax bakom ministrarna flackar lite nervöst med blicken vid spontana stopp.

Och när skuggorna blir långa och partiledaren för dagen äntrar scenen i det som verkligen är Almedalen, parken strax utanför ringmuren, blir politiken vad den kunde få vara lite oftare: folkfest.

Det var här som det blev tydligt att alliansen kunde vinna valet 2006 och bryta en till synes evig räcka av S-regeringar. Alla borgerliga ungdomsförbundare i sina orange T-tröjor skapade ett tryck som bådade gott.

Det är här som också den tristaste partiledare kan glimra till.

Det är här som vallöften klingar.

Ändå blev mitt besked till de danska kolleger som undrade om Folkemødet kan bli som den gotländska politikerveckan nej. Samma svar har de finländska sonderarna på plats i Visby fått.

Detta går inte att kopiera. Almedalsveckans storhet ligger i att den vuxit fram och hittat sin form under en lång rad år.

Det var ju redan 1968 som sommarFåröbon Olof Palme (S) klättrade upp på det där berömda flaket och höll sitt tal och det tog flera år innan andra hängde på – 1981 var första gången som alla partiledare fanns på plats. En viktig roll spelar också alla spontanflanörer, badare och seglare som tillsammans med gotlänningarna utgör publik denna julivecka.

Så blev det uppenbarligen inte på Bornholm häromveckan, och chefen för Politikens ledarredaktion Lars Trier Mogensen konstaterade också att Folkemødet blev ett möte mer för eliten än för folket.

Ändå är det skojigt att det ordnades ett möte. Politiken behöver fler festivaler.

I morgon brakar det loss och för första gången har veckan åtta dagar – lika många som riksdagspartierna. Vad ska vi vänta oss?

Nyheter, tack.

M borde komma med idéer, skattesänkningar har tappat sitt pr-värde.

FP borde komma med något annat än skolsnack.

KD borde komma med vad som helst utom vårdnadsbidraget.

Håkan Juholt (S) borde komma med en politik.

MP, som är först ut och har nya språkrör och därför bör få stort genomslag, får gärna komma med vinkar om att partiet väljer en liberal väg.

Den stora överraskningen vore förstås om Sverigedemokraterna hittade något annat än invandring att tala om nästa söndag. Fast då har väl ändå de flesta åhörare redan åkt hem.