Det blir ett mödosamt arbete.
Men låt oss börja från början, med rapporten som så många så gärna läser så
fel:
Den 7 september presenterade forskningschef Laura Hartman rapporten
Konkurrensens konsekvenser – vad händer med svensk välfärd?
Slutsatsen var inte ett förbehållslöst beröm över hur privatiseringarna av
välfärdstjänster har ökat tillgängligheten och valfriheten och pressat
kostnaderna, som det brukar låta i debatten. Och som många räknade med att
en SNS-rapport skulle säga.
Men den var inte heller ett belägg för motsatsen.
Det råder en anmärkningsvärd brist på vetenskapligt baserad kunskap om
effekterna av konkurrens i välfärdssektorn, enligt forskarna:
Utifrån befintliga studier går det inte att hitta vetenskapliga belägg för att
ökad konkurrens leder till förbättringar av välfärden – vare sig vad gäller
kvalitet eller effektivitet. Ökad valfrihet räcker inte som argument, för
frågan är hur väl den fungerar när vi kunder ofta har svårt att bilda oss en
ordentlig uppfattning om skillnaden mellan olika äldreboenden eller
friskolor.
Det menade forskarna.
Och det är allvarlig kritik.
Men det som sägs är inte att privatisering är dåligt. Eller ens att den inte
varit bra. Bara att effekten inte går att mäta.
Ändå tog privatiseringskritikerna detta till intäkt för att de haft rätt hela
tiden. Det som vetenskapligt uttrycks som ”avsaknad av konklusiva
forskningsresultat” utläses som att privatisering och konkurrens inte
fungerar.
Privatiseringsförespråkare gjorde inte saken bättre, utan gav sig på
budbäraren – och påstod saker som att detta var en förolämpning mot
välfärdens entreprenörer eller väljande föräldrar eller dig och mig. De
avfärdade rapporten som tendentiös. Svenskt Näringslivs VD Urban Bäckström
kallade den bedrövlig.
Det som sedan hände på SNS är en sorglustig historia.
Den 21 september kom pressmeddelandet:
”Laura Hartman kommer på egen begäran att sluta på SNS.”
Klartexten var att hon lämnade jobbet för att hon belades med munkavle. Hon
fick inte försvara sin forskning på vedertaget sätt.
Flera namnkunniga forskare markerade mot tankesmedjan.
SNS har fallit undan för påtryckningar från näringslivet istället för att stå
upp för den akademiska friheten, skrev sju med plats i SNS högsta beslutande
organ på DN Debatt:
”Den negativa reaktionen från de delar av näringslivet som har egna intressen
i dessa framväxande branscher var kanske förutsägbar. Mer förvånande var det
att Svenskt Näringsliv på central nivå så ihärdigt svartmålade rapporten och
dess redaktör. Man får höja på ögonbrynen också inför röster som framfört
att näringslivet har rätt att vänta sig att resultaten från SNS verksamhet
är politiskt korrekta, det vill säga att gränsen mellan ideologi och
vetenskap på något sätt skulle ha blivit överflödig.”
Forskarlingo för att detta var rent åt helvete.
Så sant.
SNS är en oberoende ideell förening – även om den ses som näringslivsanknuten
– vars syfte är att bidra till att ledande beslutsfattare i politik,
offentlig förvaltning och näringsliv kan fatta välgrundade beslut baserade
på vetenskap och saklig analys. I praktiken är SNS en stark opinionsbildare.
Det förpliktar.
Tankesmedjan kommer ibland med kontroversiella rapporter om centrala
samhällsfrågor, som demokratin, EU, medierna, samhällsekonomin. Dessa får
inte uppfattas som beställningsarbeten om de ska vara till någon nytta.
Det är som med Caesars hustru: SNS får inte ens misstänkas för att gå i någons
ledband.
Nu väntar ett drygt jobb för att återskapa förtroendet.
Men det får inte skymma rapportens slutsats:
Stora samhällsförändringar – som valfrihetsreformen, konkurrensutsättning,
privatisering – har gjorts utan att vi har metoder att mäta resultatet.
Är system med flera tjänsteproducenter bättre än monopol? Är valfrihet i sig
en välfärdsvinst? Ökar den kanske viljan att betala skatt? Går det att spara
med hjälp av konkurrens?
Många menar sig ha klara svar. Ja eller nej.
Men det rapporten påstår är att ingen kan veta. Det går att uppskatta
valfrihet och alternativ till tjänster som produceras i den offentliga
sektorn, men utöver själva känslan går effekterna inte att påvisa
vetenskapligt.
Det är något att ta till sig för alla som inte bara vill fortsätta käbbla för
och emot privatiseringar utifrån ideologisk hemvist.
Det handlar om vår skattefinansierade välfärd och då räcker det inte att tro
och tycka. Vi måste kunna mäta för att veta.