I Köpenhamn kan du nästan räkna med landsmän bakom disken i affärerna längs
Strøget och vid ölkranarna i Nyhavn. Också i Oslo håller unga svenskar
kommersen igång.
”Kiitos, tack”, ”Kronor eller euro?” På Finlandsfärjan är det helt självklart
att tilltala passagerarna på två språk – och utgå från två valutor.
Så ser den nordiska gemenskapen ut i vardagen, långt från politikernas
högtidstal.
Annars betyder Norden inte mycket. På norska Vestlandet är det de brittiska
öarna som uppfattas som grannar, på Jylland är det Tyskland, i södra Finland
Estland och i östra Finland Ryssland.
Där blir Norden lite konstruerat. Den gemensamma historien känns just som
historia – i den mån den ens är känd.
Här i Skåne möts jag ofta av förvåning inför att svenskan är det ena
officiella språket i Finland – att den östra rikshalvan var en del av
Sverige mycket längre än Skåne varit det är glömt.
Och vad är Norden jämfört med EU och Nato? En lättviktare.
Fast de senaste två veckorna har gemenskapen visat sig nå djupare.
Inte bara svenskarna satt som klistrade vid rutan för att få en bild av det
ofattbara som hände i hjärtat av Oslo och på Utöya när Anders Behring
Breivik gick bärsärkagång den 22 juli. Också finländare och danskar – och
förmodligen också islänningarna – grät med grannen.
Det vidriga som drabbade Norge har berört. Närmare, tätare inpå, än
terrorattackerna mot USA den 11 september 2001 eller terrordåden i Madrid
och London.
De unga som dog på Utöya är också våra unga.
Norges sak blev Nordens.
När statsminister Jens Stoltenberg framträtt som en landsfader med både hjärna
och hjärta har också grannarna varit stolta.
Samtidigt har irritationen vuxit över att inte vår statsminister agerat
likadant – trots att Fredrik Reinfeldt varken kunde eller borde ha ställt
sig i centrum av denna tragedi.
Nu kommer livet sakta att återgå till det vanliga. Semestrarna tar slut,
vardagen tar över och nyhetsrapporteringen fokuserar på nya saker. Också i
Norge väntar vardagen efter en sista stor gemensam manifestation.
Vad finns då kvar av Norden?
En hel del, konstaterar jag med Riksbankens jubileumsfonds årsbok 2011/2012 i
handen: Ett nordiskt rum – historiska och framtida gemenskaper från Baltikum
till Barents hav.
Norden är stavgång, Nordic walking – en finsk motionsform som snabbt lanserats
i världen med hjälp av en lång nordisk tradition av friluftsliv.
”Nationalromantikens hyllande av naturen fick en speciell genklang i de
nordiska länderna, i synnerhet i de nya nationerna Norge och Finland”,
skriver Susanne Österlund-Pötzsch – och konstaterar att allemansrätten är en
viktig byggsten.
Allemansrätten som ju alltså inte är unik för Sverige, utan också finns i
Norge och Finland.
Norden är en särskild typ av demokrati, som kännetecknas av höga skatter, en
stor offentlig sektor, en generös välfärd och större tillit till staten än
någon annanstans i världen.
Modellen lovprisas inte bara av vänstersympatisörer i omvärlden, utan idag
också av Storbritanniens konservativa och marknadsliberala tidningar som The
Economist och Wall Street Journal.
Särskilt duktiga är de nordiska länderna på maktskiften, hänsyn till
minoriteter och hantering av ekonomiska kriser, skriver Nicholas Aylott,
Karl Magnus Johansson och Kadri Simm – och räknar uppenbarligen inte in
Island i det sista …
Norden är världsberömd ”skandinavisk” design. Norden kunde vara en
förbundsstat – världens tionde största ekonomi – om Gunnar Wetterberg,
samhällspolitisk chef på Saco, får drömma fritt. Norden är huvudsakligen de
mjuka frågor som Nordiska rådet jobbat fram, men också tanken på en
försvarsunion, som Jens Stoltenbergs far Thorvald Stoltenberg, tidigare
norsk utrikesminister, föreslog 2009.
Fast ”enligt nyligen läckta dokument avfärdade USA:s ambassadör i Oslo
tankarna som ’drömmar i polardimma’, enbart användbara för att hålla ett öga
på isbjörnar och ryssar”.
Det speciella regelverket mellan de nordiska länderna är en viktig del av det
nordiska, liksom den likhet i värderingar som vuxit fram under en gemensam
historia. På detta bygger mycket av den nordiska välfärden och demokratin.
Men de två senaste veckorna har påmint om att det under detta finns
ytterligare något. Kalla det gärna hjärtan som slår i takt.
Inga landskamper är så tuffa som fotbollsmatcherna mot Danmark, Finnkampen
eller – i fornstora dagar – duellerna med norrmännen i skidspåret.
Man måste klå grannen. Men lika självklart stå upp för grannen.